morethanthis

Kvinnan vände sig tillbaka till sina medfotografer och småpratade lite, innan de gick i raskt takt bort mot parkeringshuset. Det där var inte lite nära ögat.
”Man that was close.” Viskade Harry lättat.
Jag nickade medhållande. Ingen paparazzi var inom synhåll längre, men jag var inte säker på om jag vågade mig fram än. Jag tror Harry höll med, för han låg också kvar och spanade. Plötsligt sträckte han upp handen och grabbade tag i en gren, drog ner den och plockade av en liten syrenbukett. Sedan vände han sitt vackra ansikte mot mig och fyrade av världens leende.
”To the love of my life.”
Hans leende smittade av sig på mig och jag kunde inte låta bli att skratta lite. Jag tog emot knippet med syrener och luktade lite lätt på den.
”But I don’t have anything for you.”
”That’s fine.” Sa han. ”I don’t need anything but the girl I’m looking at.”
Han lutade sig fram och gav mig en lätt kyss på munnen. Sedan lossade han blommorna ur mitt grepp och bröt av en liten gren. Han gav tillbaka dem och placerade syrenerna han knipsat av i mitt hår och strök bort några hårslingor ur mitt ansikte.
”So, should we get moving?”
”Moving where?” Frågade jag.
”What’s up with your memory today? What was the reason we snuck out in the first place?”
Jag funderade lite, sedan slog det mig.
”Right, the hospital!”
Vi tryckte upp oss från marken och kollade kusten innan vi klev ut från vårt gömställe. Jag antar att det var sånt här jag fick vänja mig vid om jag skulle fortsätta vara Harrys flickvän. Och det var klart att jag tänkte, ingen paparazzi i världen skulle kunna få mig att ge upp honom. Han var det bästa som någonsin hänt mig. Han fick hela min värld att snurra runt i ett skimrande rosa moln av lycka.
”Keep up with me Em!”
Harry började springa tvärs över gräsmattan. Det tog någon sekund att fatta att jag behövde sätta fart själv om jag inte skulle tappa bort honom. Harry var flera meter före och sprang runt ett hörn. Jag var inte speciellt långt bakom egentligen, men vid tiden jag rundat hörnet var Harry borta. Det fanns fyra olika vägar han hade kunnat ta. Jag kände mig vilsen och visste inte riktigt hur jag skulle göra. Skulle jag chansa på en väg, eller skulle jag vänta? Tegelväggarna reste sig högt mot himlen. Jag hörde fotsteg närma sig. Säg inte att fotograferna är tillbaka! Jag greps av panik och sprang i en slumpmässigt vald riktning i all brådska och bara kutade. Jag fick så bråttom att jag inte ens uppfattade från vilken riktning fotstegen kommit ifrån. Fötterna rörde sig snabbt och jag hann inte tänka mig för. Med en smäll kolliderade jag in i någon. Jag föll framåt och landade på något som var mjukare än marken. Woah, deja vú. Jag vågade mig på att öppna ögonen.
”Hi there!” Log Harry mot mig.
”I did not just do this again.” Skrattade jag.
”This is like the third time, and I’m guessing it’s not the last time either.”
”Nope, me neither.” Jag blickade ner i hans gröna ögon. ”Do you mind?”
”Not at all. I’d rather want it to happen even more often.”
”How about I help you up?”
”No why can’t we stay down?”
”Imagine if the paprazzis catch us.” Påpekade jag.
”Oh my god!”
Det fick fart på honom. Jag räckte honom en hand och hjälpte han upp på fötter. Efter någon minut var vi ute ur lägenhetskomplexet och stod vid vägen. Vi hade tur för gatan låg öde. Det var inte så många som körde förbi lägenhetskomplexet, eftersom passagen slutade i en återvändsgränd ett par tjugo meter bort. Harry vinkade åt mig att följa efter honom.