morethanthis

Jag gjorde som han ville, och när han visade sin röda lilla vespa parkerad bakom ett buskage alldeles intill gatan började jag skratta glatt. Den doldes precis av de täta grenverket. Jag hade inte lagt märket till den alls.
”In case off an emergency.” Blinkade han. ”It’s not too smart to park it inside the apartment complex if you get captured like that by the paparazzi. Trust me, I’ve learnt from previous mistakes.” Han himlade lite med ögonen.
”Oh really?” Replikerade jag.
”Oh yes. You wouldn’t believe.”
Han drog fram vespan. Den fastnade lite i underlaget med det funkade. Den rullade några centimeter på trottoaren innan Harry stannade den. Han slickade på fingret och torkade bort en liten näst intill osynlig jordfläck på backspegeln.
”Neither me or the other lads could get out for almost a week. I think.” Harry räknade på fingrarna. ”Yeah almost a week.”
”That couldn’t have been too much fun. Good you’re learning new methods to sneak out then. Guessing you have never jumped out a window before?” Jag tog ett steg närmare vespan och lät handen glida över det lena sätet.
”When we couldn’t get out for days I was way to close to jump out from our own window.” Skrattade han.
”Glad you didn’t, from that height you would’ve broken both legs.”
”Oh didn’t I tell you? I can fly!”
”Mhm. And I’m married to the king of Sweden back home.”
Harry tog ett kliv fram och la händerna på mina kinder.
”Don’t even joke about that. You’re mine and I don’t know what I’d do without you.”

Vi susade fram längs de trafikerade vägarna. Harry var förvånadsvärt bra på att svänga och undvek skickligt de millånga bilköerna och alla gångare. Jag kramade honom hårt runt midjan. Vinden ven i ansiktet, så jag lutade huvudet mot hans ryggtavla för lite skydd. Jag blundade och vilade ögonen lite. Efter någon minut stannade Harry vid rött ljus. Jag tittade åt vänster och fick syn på en liten pojke med en ballong i ena handen. Han gick bredvid en jämngammal flicka i rosa klänning och med en stor matchande rosett ovanpå det blonda huvudet. De kan inte ha varit mer än fyra, fem år. Pojken vände blicken upp mot sin röda ballong, och räckte efter några sekunders betänketid över den till flickan. Baserat på hennes minspel såg hon uppriktigt förvånad ut över gesten, men tog lyckligt emot ballongen. De blommande trädgrenarna hängde över dem och fick hela scenen att verka som tagen ur en film. Med ett ryck åkte vi iväg på vespan igen och lämnade pojken och flickan utom synhåll. Jag kunde inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara att ha egna såna där. Jag var svag för barn, och har alltid varit. Jag tittade på Harry. Allt jag såg var nacken, ryggen och några bruna lockar som kikade fram under hjälmen. Han skulle passa perfekt i papparollen, det var jag helt övertygad om. Jag undrar hur många barn vi skulle ha, och vad de skulle heta... Nej men vad gör jag? Sitter här och planerar redan att skaffa familj innan jag ens har mött min egen pojkväns. Jag måste ju vara tokig. Eller, så var jag bara väldigt, väldigt kär.
När vi svängde in på sjukhusets parking blev jag lite ledsen över att åkturen var över. Men strax överöstes jag av tankar på mamma, pappa och Anton så jag hade inte tid att gräma mig mer över det. Jag skuttade av vespan. Harry hann knappt hänga av sig hjälmen innan jag springandes drog med honom till entréportarna. Receptionisten ropade efter oss, hon måste anta att vi var nya. Men jag tänkte inte stanna för att förklara att jag redan tillbringat åtskilliga nätter innanför dessa väggar. De var alltför välbekanta vid det här laget. Harry var tätt efter mig när jag rusade in till Antons rum. Jag blev minst sagt chockad när jag möttes av ett tomt rum.
”Va fasen?” Var det första jag sa.
”Can you take that one more time in English?” Frågade Harry fundersamt.
”Where are they?!” Utbrast jag och snurrade runt. Nej rummet var helt folktomt. Men min mobil låg kvar på nattygsbordet jag lämnat den på. Den måste ha blivit kvarglömd. Jag plockade upp den och kollade displayen. Siffrorna för missade samtal och meddelandet var alldeles för höga. Att de lyckats glömma min telefon trots att de ringt den så många gånger. Det var min mamma och pappa det! Jag öppnade kontakter och lät signalerna gå fram.
”Stumpan, äntligen fick vi tag på dig!” Pustade pappa lättat ut i luren.
”Hej pappa!” Jag ler även fast jag vet att pappa inte kan se mig. ”Var är ni?”
”Anton blev utskriven igår, vi är hemma!”
”Verkligen?” Mitt leende blev ännu större. ”Jag är på väg!”
Jag la på. Harry tittade på mig med stora ögon, han hade förstås inte förstått ett smack.
”They’re at home!”
Jag såg hur Harry andades ut av lättnad.