morethanthis

”Jag är på väg!”
Jag la på. Harry tittade på mig med stora ögon, han hade förstås inte förstått ett smack.
”They’re at home!”
Jag såg hur Harry andades ut av lättnad.

Tillbaka ute på parkeringen igen då. Vespan stod kvar på samma plats som vi lämnat den. Än en gång hoppade jag upp bakom Harry och när han tryckte ner gasen flög vi iväg som två vantar. Innan jag visste ordet av hade han åkt upp på min uppfart. Jag skuttade av sätet och sprang bort till dörren. Dörren var låst så när jag försökte rycka upp den ramlade jag nästan bakåt. Jag hade inga nycklar på mig, så jag tryckte dörrhandtaget upp och ner frenetiskt tills jag hörde låset vridas om. Två sekunder senare möttes jag av mammas lättade ansikte.
”Där är du ju!”
Jag slängde mig i armarna på henne, och tack vare hennes snabba reflexer fångade hon upp mig. Hon kramade om mig tills jag knappt kunde andas. Men det gjorde absolut ingenting, jag ville inget hellre än vara i mammas famn just nu. Fanns ingen tryggare plats på hela jorden.
”Var i allsindar har du varit?” Snyftade mamma tyst i mitt hår. ”Du har ingen aning om hur oroliga vi har varit!”
”Förlåt mamma.” Viskade jag. ”Jag är så ledsen...”
Det fanns inget värre än när mamma var ledsen. Hjärtat gick i tusen bitar av att höra hennes låga gråt. Jag stod inte ut. Jag lösgjorde mig ur hennes grepp så jag kunde se henne i ögonen.
”Jag ska förklara allt. Men först, först måste jag få se Anton.”
Mamma nickade. Hon tog min hand och ledde mig ut i vardagsrummet. Anton låg i soffan och halsade i sig glass. Chokladglass komplett dränkt i chokladsås. Han var för rolig. Anton kunde inte få nog utav sin choklad.
”Anton?”
Hans lilla öron spändes från ljudet av min röst, och han fick syn på mig. Innan jag hunnit blinka hade han hoppat ner från soffan och sprungit så snabbt han kunde fram till mig. Jag lyfte min lillebror högt upp i luften och han skrattade lyckligt. Hans små fingrar spretades ut av upphetsning och han höll armarna rakt upp i luften. Sedan slog han dem runt min nacke.
”Jag har saknat dig Emma!” Tjöt han. Hans honungsbruna rådjursögon tindrade.
”Nej jag har saknat dig!” Svarade jag tillbaka och gav honom en eskimåkyss. Jag satte ner honom på golvet igen och han återgick till sin glass. Men han insisterade på att jag skulle komma och sätta mig genom att klappa på den lediga soffplatsen bredvid honom. Mamma hade tydligen hämtat pappa för nu kom han in och gav mig en stor kram.
”Jag antar att ni vill veta vad som hände?” Mumlade jag. ”När jag och Harry gick ut från sjukhuset för en promenad blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Utanför väntade det hur många paparazzis som helst, redo att knäppa bilder. Vi blev jagade och hade världens tur, för resten av grabbarna kom förbi och plockade upp oss i Louis bil. Meeeen, som ni kanske märkte glömde jag min mobil på sjukhuset.” Jag gestikulerade uppgivet med armarna och drog lite på smilbanden.
”Jo vi försökte ringa dig flera gånger! Vi glömde hela tiden bort att du inte hade mobilen med dig så vi bara fortsatte ringa och ringa bara för att höra din ringsignal två meter ifrån oss. Fråga mig inte varför vi aldrig kunde komma ihåg att du hade lämnat den där. Det var bara som att ingenting fastande i huvet.” Inflikade pappa.
”Ändå lyckades ni glömma den där på bordet när ni åkte hem.” Skrattade jag. Pappa log och suckade åt sig själv samtidigt som han lätt slog sig för pannan.
”Hur som helst, när vi kommit till killarnas lägenhet kraschade jag där, jag var så in i bänken trött. Nästa morgon när vi skulle försöka ta oss tillbaka till sjukhuset var istället hela lägenhetskomplexet omringat av fotografer. Ännu fler än på sjukhuset. Asså ni måste se det med egna ögon för att faktiskt förstå hur många det var. Det fanns inte en chans att ta sig ut genom de vanliga entréerna utan att bli sönderfotograferad.”
”Vi förstår.” Försäkrade mamma och klappade mig på axeln. ”Vi är bara tacksamma över att du är oskadd. Och Harry också förstås.”
”Oj shit Harry!” Utbrast jag. Han stod ju fortfarande ute på gården! Hade han inte följt efter mig?
”Vad är det med Harry?” Ropade mamma efter mig när jag sprang ut ur rummet. Jag ropade tillbaka.
”Jag glömde honom ute på uppfarten!”