morethanthis

Jag kände hur jag darrade. Jag var nervös, men visste egentligen inte varför. Det fanns ingen anledning till att vara rädd. Hela idén med äktenskap är att om du är rädd så är du det inte ensam. Kanske darrade jag för att jag var så lycklig, hög på rushen av att veta att han stod där och väntade på mig. Mig och ingen annan. Det var en ny känsla. Jag välkomnade den med öppna armar, för den var en väldigt behaglig en.

Endast 17 år, men lika djupt förälskad som om jag varit gift i 50. I sin mörkt gråa smoking och yviga lockar som inte kunde tämjas vilken hårprodukt du än använde dig av, tittade han på mig med sina gröna ögon. Han sken upp i ett stort, dödande leende som skulle få vem som helst att undra om det var något fel på hans ansiktsmuskler. Jag kände mina egna mungipor härma hans. Jag visste att jag egentligen skulle gå långsamt fram längs gången, låta gästerna få tid att observera varje liten detalj av min klänning, mitt ansiktsuttryck och min blombukett. Men jag skyndade medvetet på stegen så mycket jag kunde utan att det såg skumt ut, för att komma fram till honom så fort som möjligt. Jag stod inte ut längre. Aldrig ville jag vara ifrån honom igen. Aldrig ville jag behövde utstå de mest outhärdliga 22 timmarna i mitt liv då vi inte pratat med varandra på grund av det löjliga grälet om att vi var för unga för att gifta oss. Eller ja, åtminstone tyckte en av oss det. Jag vill röra honom, stå bredvid honom. Hellre det än vandra den här oändliga gången i ett halvår. Det kändes som det iallafall. När det var tre meter kvar kunde jag inte hejda mig själv längre. Jag nästan sprang upp på den lilla platån. Harry märkte det och bromsade in mig, han insåg att jag inte skulle kunna bromsa in tillräckligt snabbt i mina ovana klackar och braka in i prästen. Han stannade mig genom att sätta varsin hand på sidan av mina armar.

”Hey.” Viskade han och betraktade mig från fötterna upp till huvudet. Jag såg hans ögon skifta från vanligt gröna till smått glansiga.

”You’re the most beautiful girl I’ve ever stumbled on in my life.”

Jag rodnade och visste inte vad jag skulle svara. Så jag lämnade honom med att trycka hans hand, och sedan ställde jag mig på min sida mitt emot honom med prästen placerad nästan mitt i mellan. Harry hade en vit bukett blommor med några enstaka förgätmigej kikades upp ur bröstfickan som fint matchade de vita nejlikorna och förgätmigejen i buketten i mina smått skakiga händer. Träden blandade sina färger i en mix av orange, gult och rött och utgjorde en så fin bakgrund bakom Harry att jag tappade andan, som var utmanande att återfå i min tajta klänning. Hans bruna hår och gröna ögon gick perfekt med höstfärgerna. Jag vill inget annat än röra honom och viska att jag älskar honom i hans öra, men den där prästen var urvägen. När jag föreställde mig min egen bröllopsdag var jag inte beredd på att jag helst av allt ville att själva ceremonin skulle vara över. Men det var precis det jag ville. Jag ville inte stå här och bli utstirrad av en massa människor. Jag ville att det skulle vara överstäkat så jag kunde få lämna allt med Harry och bara vara. Bara vara hopplöst förälskad i min egna lilla värld. Kyssa honom och röra honom hur mycket jag ville, utan alla blickar. Prata om allt vi kunde prata om som ingen annan förstod.

”Dear friends and family. We are gathered here today to join Harry Styles, and Emma Sand in the commitment we call marrige-”

”Can we skip to the wedding vows right away?” Slapp det ur mig utan att jag hann tänka mig för. Harry skrattade.

”Someone’s eager.” Blinkade han.

”If that’s what you want to do.” Svarade prästen förvånat och tittade på mig. Jag förstod inte poängen med att vi skulle stå här och dra ut på det hela. Jag nickade för att bekräfta att det var precis det jag ville.

”Emma, would you like to start?”

Jag stirrade på prästen i några sekunder. Jag börja? Det var jag inte beredd på. Ja okej. Det kan jag väl göra. Jag tittade ut i bland gästerna för stöd. Jag fick syn på Vivis välbekanta ansikte, sittandes leende mitt emellan Zayn och Niall. Hon lutade huvudet på Zayns axel och jag såg hur hennes vänstra fingrar låg ihopflätade med Zayns på hans lår. Hon gav mig en tummen upp med andra handen. Jag rensade huvudet. Hon visste att jag klarade av det här.