morethanthis

Victoria was buzzing and I had to make her come back down to earth by waving in front of her face to catch her easily lost focus.

”The wedding means I kind of need to fly back to England.”

”Oh.” Victoria’s arms stopped being tense in a way that made me feel like she was giving up on us.

”Stop it. I’m not saying goodbye.” I whispered.

”You’re not? Because it sounds like it.”

”No. I’m asking you to come with me.”

"You’re what?” Victoria dropped her jaw and gazed at me.

”Come with me! Be my date for the wedding. I’m not asking you to move in with me.” I chuckled nervously.

”Oh.” She laughed. ”But how do I get my parents to let me go with you?”

”We’ll talk to them.” I smiled and gave her a cuddle hugging her around her shoulders. For the first time she finally relaxed during the whole conversation. She let her head rest on my shoulder and squinted towards the street where only a pair of yellow maple leaves soared over the sidewalk. It will work out. I can be a pretty good convincer. I just hoped Victoria’s parents weren’t the very overprotective kind, because in that case it could be tricky.

Emma

”The wedding’s tomorrow Harry!” Jag vankade nervöst fram och tillbaka i rummet. Snart skulle det bildas en fåra i golvet av mitt ändlösa strövande. Det hade nog pågått i minst tio minuter nu.

”He’ll come! I know he will. I can feel it.” Harry reste sig upp från sängen där han legat och betraktat min ängsliga gång. I en enda stor omfamning befann jag mig i hans trygga armar.

”I’m falling apart.” Viskade jag i hans bröst och lutade min kind mot stället där hans hjärta satt. Det dunkade rytmiskt men kraftigt. Ljudet av hans hjärtslag hade en lugnande effekt på mig. Det funkade bättre än vilken morfinspruta i världen.

”He’ll come home. He’ll come...” Harry klappade mig på huvudet och upprepade samma två ord gång på gång. ”He’ll come.” Hans mjuka hand strök mig försiktigt över håret och ner över ryggen. Jag blundade och föreställde mig vad Niall kunde tänkas göra just nu.

Lördag eftermiddag och Niall var fortfarande inte hemma. Antingen ignorerade han alla våra telefonsamtal med flit, eller så hade han inte ett öre kvar att ringa för. Jag hoppades på alternativ nummer två. Om han inte kommer hem snart vet jag inte vad jag gör. Niall måste vara här när jag och Harry ska ta samma efternamn. Jag kunde inte tänka mig att han inte skulle vara här. Han sa att han skulle komma tillbaka i tid! Om bröllopet var ett maskineri, var Niall ett av kugghjulen och utan alla delar funkar det inte. Så enkelt är det bara. Svart på vitt.

Plötsligt ringde dörrklockan. Hela min kropp stelnade till som ståltråd och huvudet vändes blixtsnabbt mot hållet ljudet kommit ifrån. Tre sekunder hann nog passera innan jag återfick handlingsförmågan och ryckte mig lös ur Harrys armar. Jag störtade mot halldörren och fumlade med låset. Jag blev irriterad på mig själv för att jag inte kunde få upp ett enkelt dörrlås. Det klickade till och porten var öppen. Jag sköt upp dörren och möttes av ett saknat ansikte med blond rufs upptill. Hans mun drog upp i ett leende och ögonen glittrade blågröna.

”Niall!”

Utan att tänka mig för kastade jag mig på honom så hårt att han nästan trillade baklänges. Han stapplade några steg men återfick balansen precis innan han ramlade på en tjej jag aldrig sett tidigare i hela mitt liv. Ändå låg det något slags bekant skimmer över henne, som om vi redan kände varandra på nåt plan.

”Victoria...?” Frågade jag osäkert samtidigt som jag släppte mitt grepp om Nialls hals. Långsamt klev jag fram till henne och kisade med ögonen, som för att dubbelkolla efter detaljer som kunde bekräfta att detta var tjejen Niall berättat om. Hon hade mörkt bruna ögon som man enkelt kunde tappa bort sig i. Det var nästan allt jag behövde för att vara säker.

”I’m Victoria.” Log hon blygt och drog över allt sitt långa hår på en sida om huvudet. Det var lätt vågigt, precis som mitt. Men hennes var mörkare och en bit längre.

”It’s her!” Viskade Niall upphetsad i mitt öra när jag gick förbi han för att hälsa ordentligt på Victoria. Jag sprack upp i ett leende som fick Victoria att undra vad det var som var så kul. Jag skakade roat på huvudet. Tonen i hans röst honom att låta som om att nyss vunnit en miljon på lotteriet. Jag var bara så glad att Niall hittat sin tjej och helt otroligt nog lyckats övertala henne att följa med honom hela vägen till England. Det var mer än jag åstadkommit under hela mitt 17 år långa liv. Jag återgick till Niall.