morethanthis

Harry drog fingrarna genom håret och jag såg hur han höll andan för att inte brista. Han vände sig om för att gå ut ur badrummet. Men han ändrade sig och snurrade tillbaks så vi stod ansikte mot ansikte, gav mig en kyss på kinden och viskade i mitt öra.

”I can’t do that.”

Sedan gick han.

Handfallet stod jag kvar och stirrade på den halvöppna dörren. Eller halvstängda beroende på hur du såg det. Jag bestämde mig för att snabbt dra på mig kläderna och sedan sätta fart efter honom. Jag kunde ju inte gå ut i handduk när resten av killarna var därute. Plus Vivi. Och Alli. Vänta Alli? Vart hade hon tagit vägen? Jag ruskade på huvudet. Hon var säkert här någonstans. Om hon inte stuckit medan jag sov. Fast det trodde jag inte. En svag känsla i magtrakten sa mig att hon befann sig någonstans i lägenheten. Jag drog tröjan över huvudet och så var jag klar. Ut från badrummet och leta reda på Harry. Så svårt kunde det inte vara, lägenheten bestod sammanlagt utav nio rum. Ja det var en stor lägenhet, det bodde ju faktiskt fem killar här. Joggandes genom köket fångade något på matbordet min uppmärksamhet. Det var vitt, ihopvikt och fyrkantigt. Vid nogrannare granskning var det ett brev. Jag plockade upp det med fingrarna och veklade försiktigt ut pappersbiten. Jag ögnade genom textraderna. Bara en tredjedels väg genom brevet stod min mun redan på vid gavel. Hjärnan registrerade inte riktigt vad som stod. Jag blinkade hårt och försökte koncentrera mig. Sedan tappade jag brevet ut händerna. Det singlade ner på golvet och landade mellan mina fortfarande barfota fötter.

”Niall!” Ropade jag desperat. Brevet lät jag ligga kvar på marken.

”Niall!”

Jag sprang till hans rum. Det första som slog mig var hur ovanligt städat för att tillhöra en snart 19 år gammal kille. Inte det bästa tecken jag hoppats på. Trots ordningen låg däremot täcket och kudden på ända, inte ett dugg bäddat. Som jag misstänkt var det ett flertal saker som saknades. Garderoben var halvtom, badrummet länsat på tandkräm och hårprodukter och gitarren stod inte lutandes mot sängen som den brukade.

”What is it?”

Zayn såg mig rota bland Nialls grejer och undrade vad som försigick.

”When was the last time you saw Niall?” Jag vände mig om jag stirrade på Zayn.

”Uhm, I don’t know. Perhaps... Could it have been...” Zayn funderade och kliade sig i huvudet.

”I need a time Zayn, how long?!”

”Calm down!” Zayn såg lite skärrad ut över min höjda röst. ”Like an hour ago?”

”Oh my god.” Jag slängde den röda polo t-shirten jag höll i handen på golvet i en uppgiven gest.

”What about it?” Zayn lät orolig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängmadrassen.

”Niall’s on his way to America.” Fick jag ur mig för att äntligen bryta den minst tio sekunder långa tystnaden.

Zayn stelnade till. Hans ögon spärrades upp till sin dubbla storlek och han tappade talförmågan för en stund.

”WHAT?!”

”He’s flying back to America!” Jag reste mig upp från madrassen och sprang förbi honom ut ur rummet. Som förlamad stod han kvar tills jag återvände med brevet och placerade det i hans händer. Jag behövde bända på hans fingrar för att papperet inte skulle falla ur hans grepp.

”Read it.” Beordrade jag.

Zayn slickade sig automatiskt om läpparna och sänkte ner blicken mot textraderna. Han läste igenom det och när han var klar betraktade han mig panikartat.

”He can’t fly to Los Angeles by himself! And not certainly just five days away from the wedding!”

”I know!” Svarade jag upprört.

”What is he thinking?! Jesus Niall!” Utbrast han, och tog en andningspaus innan han fortsatte.

”We need to tell the others!”

Zayn och jag stack iväg för att söka upp de andra och Harry var den första vi hittade.
”Harry Harry Harry!” Jag sprang fram till honom och räckte över brevet. Han tog emot det och såg förundrad ut.

”What now, did you write me a letter?” Harry tittade frågande på mig.

”Its not me who wrote it.” Jag pekade på underskriften. ”It’s Niall!”

”Did Niall write me a letter?”

”It’s not YOUR letter! God.” Suckade jag. ”Read it just read it!”

”Okay no need to panic.” Skrattade han.

”I think there is.” Inflikade Zayn i samtalet.

Harry tittade upp från brevet han ännu inte hunnit börja läsa och jag uppfattade rädsla i hans blick. Zayns ord gjorde honom uppenbart ängslig och han gjorde inget försök till att dölja det. Jag la en hand på hans axel. Då kände jag hur hans kropp darrade. Det var inte lätt att uppfatta, men svaga skakningar nådde känselnerverna i mina fingrar och fick min egen hand att darra tillsammans med honom.

”Just read it please.”