Dreams are meant for sleeping - Del 145
Back to topic. If everything goes as planned, she’ll know how I feel about her and hopefully feel the same. If not, well, I’m coming home anyways I can’t stay in the U.S. forever. Cross your fingers and pray for the best, alright lads?
”Is he being serious?!” Harry slängde ifrån sig brevet och jag viftade med armarna och fångade det i luften.
”What are we gonna do?” Frågade jag samtidigt som jag fumlade med papperet.
”I’m going after him!” Harry började röra sig mot hallen.
”But he told you not to!” Jag tog tag i hans axel och bromasde upp honom mitt i steget.
”I don’t care.”
”Wow you really don’t care about a lot do you?” Påpekade jag drygt.
”She’s got a point Harry.” Sköt Zayn in och hindrade Harry från att komma med ett motargument. ”I wanna go after him too but he said he’ll be alright.”
”He tripped over a stone wall and practically dislocated his knee!” Harry var desperat att få oss att förstå. ”How is that in any way to ”be alright”?!”
”Harry!” Zayn ruskade om honom. ”I know you love Niall and don’t want anything bad to happen to him. But I think we have to trust him on this one.”
Harry såg uttrycklös ut och han hade en lustig känsla av att hans ben inte skulle orka bära honom länge till. Snabbt ryckte jag åt mig en köksstol som han sjönk ner på direkt.
”But... I don’t know what to do.” Mumlade han.
”It’s okay Harry. We’ll call him first thing in the morning.” Jag lekte med hans fingrar.
”Why not now?”
Jag suckade.
”Ever heard of this thing called ”airplane mode” on the phone? Kind of needs to be on when you’re on the plane.”
”Right.” Harry blickade ner i golvet och ritade något mot tån. ”We should probably show the letter to the others.”
”I’ll do it.” Erbjöd sig Zayn. Jag räckte över brevet och han stack iväg och lämnade Harry och mig för oss själva. Jag ställde mig bakom stolsryggen och masserade försiktigt hans axlar. De var mer spända än en tillbakadragen slangbella. Vi var tysta i någon minut.
”He can do this.” Viskade jag till slut försiktigt. ”He’s not five.”
”I know I know....” Mumlade han nästan ohörbart. Jag gav honom en kyss på kinden.
”Should we find the rest of the gang? They’re probably done with reading Niall’s letter by now.”
”Or else they’re very slow readers.” Flinade Harry och sköt upp sig från kökstolen. ”Come on! Wait, where are they exactly?”
Jag ryckte ovetandes på axlarna. Jag hade ingen aning. Det tog inte många sekunder innan vi hörde Liams upprörda röst från vardagsrummet.
”I’ve heard that throbbing noise sounding through the walls! Oh my god was that Niall? I thought I thought, ugh I don’t know what I thought!” Hans röst gick upp i falsett.
”Breathe please!” Louis klappade honom på axeln i ett försök att lugna ner en väldigt skärrad Liam.
”I’m breathing I’m breathing” upprepade Liam och andades hastigt ut och in.
”You’re not, you’re hyperventilating.”
”Same thing I still get oxygen to my lungs don’t I?!” Liam tittade sig omkring efter något att sätta sig ner på. Han ramlade ner i soffan rakt på mage med ansiktet begravt i soffdynan.
”I’m scared.” Mumlade han tyst.
”We all are.” Försökte jag trösta. Jag strök honom över ryggen.
”Can’t we call him or something?” Mumlade Liam ner i dynan igen. Jag hindrade reflexen att slå mig själv i ansiktet. Hade alla glömt att man inte kan ringa någon när de sitter på ett flygplan?
”Liam he’s on the plane!”
”Right.” Svarade han exakt likadant som Harry hade gjort. Jag stoppade mig själv från att skratta. Det här var allvar.
”What if Niall forgot his passport?!” Liam studsade upp ur soffan. ”Then he wouldn’t be able to go!”
”Liam I think he-”
”I’m gonna go check!” Han sprang iväg mot hallen. Jag suckade. Klart han fått mig sig passet. Det tog inte många minuter innan Liam kom tillbaka med ett besviket uttryck i ansiktet.
”Well that was a waste of time.” Han slog sig ner i soffan igen, denna gång i en normal uppsittande position. Eller uppsittande och uppsittande, han sjönk ihop med ryggen och såg ut som en liten ängslig björnunge med sina blanka rådjursögon.
”How long does it take to fly to the LA?” Frågade Louis och kollade på oss andra.
”Ten hours?” Gissade jag. Louis verkade nöjd med svaret.
”It’s 3 pm now... Plus time difference...” Zayn räknade på fingrarna och försökte komma fram till en slutsats.
”I’m gonna need a calculator.”
”You don’t need a calculator jeez.” Suckade Louis. ”If the plane lifted about now he should be in Los Angeles at like 1 am our time. Which means 6 pm LA time.”
”Wow this is making my head spin like a merry-go-round.” Inflikade Harry mitt i allt.
”Sooo we could be expecting a middle of the night call?” Frågade jag.
”Yeah probably. Niall that bobble head will not remember the time difference I swear to god.” Louis skrattade till.
”That’s our Niall.”
Lite extra långt kapitel för jag har varit så dålig på att uppdatera de senaste dagarna :)))))
Älskar Liam i detta kapitlet :)
Jättebra! :D
SÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA BRUDEN!!! Jag har fortsatt att läsa den här bloggen från kapitel 1 och den är fortfarande lika skitbra!!!
Och jag har precis skapat min andra novell, Every Teardrop Is A Waterfall och det kommer invandla mycket tårar, besvikelse, tårar men samtidigt mycket kärlek och vänskap. Jag vill göra en annorlunda, en som inte bara har det lyckligt hela tiden, utan tvärtom. Spännande saker. Det skulle betyda jättemycket för mig om du reklamerade om min novell så gör jag om din. Tack!! :)
AMAJGAAAAD! ALLTSÅ JAG DÖÖR! ASDFGHJKLMNBVCZXYFGHR!!! hUR FÅR MAN VARA SÅ OTROLIGT BEGÅVAD???
Asbra förresten. ;)
Skiit det borde finnas lagar om hur jävla bra man får skriva!!! (Ursäkta svärandet) seriöst jag har läst från kapitel 1 och inte tröttnat någon gång så jävla braaaaaaa !!!!!!!
så bra och allting love you loads pussidussinussikussisussi bästa curly som är bäst på att skriva
Så jävla bra! :))
Så jävla bra! :))
