Dreams are meant for sleeping - Del 141
”I wondered what happened...” Vivi chewed on the ends of her hair, an obvious sign she was very anxious. Zayn gave her a soft hug.
”We’ll hear about it when she wakes up again.”
I nodded in agreement at Zayn. We would. I was just really worried about my freckled little girl. Whatever had went down tonight she was not okay. I could tell that for sure.
Emma
Kamerorna var överallt. Jag kunde inte ens urskilja min egen hand genom det kompakta vita ljuset. Det var så många blixtar att jag trodde jag skulle drabbas av kronisk epilepsi. Jag tänkte vända mig om och springa därifrån, men jag omringad från alla håll och kanter. Det fanns ingen väg härifrån och mina ögon sved och kropp skakade. Jag visste att det var människor bakom kamerorna men det var omöjligt att se deras dolda ansikten. Dock hade jag mina tvivel om de verkligen var mänskliga. Håll huvudet kallt lät som ett bra ordsråk men det var lättare sagt än gjort. Med solen som stekte samtidigt kändes det som att hjärnan kokade. Jag segnade ner på marken på mina bara knän och kurade ihop mig så gott jag kunde för att skydda mig själv. Dags för ett mentalt sammanbrott.
Jag satte mig käpprakt upp i sängen och andades häftigt. Ut och in, ut och in. Jag svepte bort halva mitt hår som hamnat i ansiktet och tittade mig runt omkring. Lustigt. Jag kommer inte ihåg att jag gick och la mig. Det sista jag minns är samma scenario som i mardrömmen jag nyss haft. Fast något mindre dramatiskt.
Nåja. Jag var svettig av den fruktansvärda drömmen och bestämde mig för en dusch. Så jag tassade över rummet och sköt upp dörren. När ljuset smet in genom glipan noterade jag att jag sovit i Harrys rum. Dock hade jag redan haft mina misstankar. Madrassen kändes som Harrys. Badrummet var lokaliserat några meter från där jag stod så jag tänkte att jag kunde ta mig dit utan att någon märkte mig. Jag visste inte ens vilken tid på dygnet det var längre, eller vilka som var hemma. Men jag hade en känsla av att om någon såg mig nu skulle deras ögon börja bränna. Jag hade rätt. Synen av mig själv i spegeln fick mig att rygga tillbaka. Jag började nästan skratta. Men det gjorde jag inte.
Jag är inte galen jag lovar.
Eller, jag tar tillbaka det där med lovar.
För det kanske jag visst är.
Man kan aldrig veta förrän motsatsen är bevisad.
Ansiktet var likblekt, trots att jag spenderat det mesta av sommaren utomhus. Sminket utsmetat till jag vet inte vad, mascaran såg ut som sotfläckar runt mina ögon. Håret låg i en enda trasselsudd över min ena axel och ner över min överkropp. Påsarna under ögonen tänker jag inte ens nämna.
Jag förflyttade mig från spegeln så jag slapp se. Med ett drag vred jag på duschstrålen som strilade iskallt vatten över min hand som jag inte hann dra undan p.g.a. försegade reflexer. Jag var trött och kroppen fortfarande trög efter det brutala uppvaknandet för en sisådär fem minuter sedan. Men vattnet hettade upp snabbt. Jag klev in i duschen och lät strålarna skölja av mig alla mina bekymmer. Inom den kategorin ingick alltså paparazzis, media, och allt som fortfarande behövde göras innan bröllopet, som jag räknade ut att det nu bara var fem dagar kvar. Fem ynka dagar. Efter det skulle jag inte mera heta Emma Sand. Jag kunde inte längta mer efter att få ta Harrys efternamn. Då var det officiellt jag och han. Han och jag. Jag skulle få spendera resten av mitt liv tillsammans med honom och inget gjorde mig gladare. Det gav mig ångest bara att vara ifrån honom i en kvart. Jag rös av lycka. Eller det kan ha varit på grund av att varmvattnet just tog slut och jag plötsligt fick mig en kalldusch. Snabbare än Usain Bolt skuttade jag ut ur kabinen och svepte nämaste handduk kring mig. Jag granskade mitt nytvättade jag i spegeln och kände mig lite bättre till mods. Hjärtat hoppade till i bröstkorgen när handtaget trycktes ner med ett ryck. Jag lugnade ner mig när jag insåg att jag kommit ihåg att låsa. Men personen på andra sidan blev nog minst lika överraskad som mig.
”Who’s in there?” Knackade Liam på dörren.
”It’s Emma!” Svarade jag och kramade vattnet ur mitt hår.
”Hey Harry! Emma’s up!” Liams röst tystnade allt eftersom han avlägsnade sig för att springa iväg och informera Harry. Efter någon minut knackade det på mitt på badrumsdörren.
”Let me in will you?” Jag kunde höra leendet i Harrys röst.
Jag vred på låset och Harry öppnade sakta. Han log när han såg mig. Jag gjorde detsamma.
”Are you alright from yesterday?”
”Well, I’m pretty shaken...” Mumlade jag. ”But I think I can handle it.”
”Why don’t I believe you?” Harry synade mig från topp till tå med sina stora gröna ögon. Jag hade bara handduken virad runt min kropp och kände mig lite lättklädd.
”I don’t know? You should. I’m fine.” Svarade jag och tittade ner i golvet. Gud vad jag var dålig på att ljuga.
Åsikter? :) Kommenteraaa
Dreams are meant for sleeping - Del 140
I stopped at the door and let out a loud sigh. Both my arms and hands were busy, so how was I supposed to open the door? Wow I did not think this through.
”Hello?” I whispered quietly to not wake Emma up. Of course no one heard me. I made an effort to knock on the door with my forehead. Then I remembered I could use my feet. I kicked softly but hopefully loud enough to make the lads inside realize I was waiting to be let in.
”Who is it?” Louis yelled. I cursed inside my head for him being so damn loud. But Emma was still asleep so it was all cool.
”Ssch!” I hushed. I think Louis heard me, because the other side of the door went silent and he opened it without making much noise.
”Is she okay?”
”She was pretty emotinal. And then she passed out like a light.”
”Oh god.” Louis said, worried. A second later he looked at me.
”Well don’t just stand there, come inside!” He waved me in. I shook my head to snap out of my paralysis and stepped in through the door.
”Hey Emma, Harry!” The guys entered the hall cheering. I contained myself from facepalming. Are they somwhow blind or sight disabled? Did they not see the sleeping girl in my arms?
”You’re waking her up!” I hushed again. Emma started moving and her eyes started to open up. Out of the blue I started an attempt to sing her back to sleep.
Settle down with me
And I'll be your safety
And you'll be my lady
I was made to keep your body warm
But I'm cold as, the wind blows
So hold me in your arms
It worked. Emma’s eyes had only had time to open halfway before her eyelids started falling down again. She was exhausted. I exhaled relieved. The other lads made apologizing faces and mimed ’I’m sorry’. I nodded and mimed back it was alright. The guys and Vivi moved out of the way so I could carry the sleeping Emma to my room. I made sure to step over the threshold with good margin, the last thing I wanted to do was to trip and drop her. That could actually end pretty bad. I sneaked across the room on light feet, well, as light as I could. It wasn’t easy while carrying someone and the wooden floor creaked like walnuts squished in a nutcracker. I put her down on my bed. She was shivering from cold and I tucked her in properly and checked that no body parts stuck out from under the quilt. I gave her a kiss on the check and whispered goodnight in her ear. Her hair tickled my face and I struggled to keep in a sneeze that would probably be enough to wake her up. I left her alone and turned the light off on my way out.
”We’re so sorry!” Liam apologized as soon as I had closed the door behind me.
”She’s back to sleep, it’s fine don’t worry.” I answered with a little smile.
"You sang that song very beautiful." Vivi said and stroke my hand. I chuckled to distract her from the fact that I was blushing.
”Did she tell you anything?” Niall asked.
”No, she was way too upset to talk. She didn’t ever hear what I was saying.”
”She’s pretty shaken up isn’t she?” Louis said.
”What was your first clue?” I replied sarcastically. I regretted it as soon as it slipped out of my mouth.
”I’m so sorry Louis I didn’t mean to take it out on you.”
”I get it Harry. It’s okay.” He gav me a pat on the shoulder.
”I wondered what happened...” Vivi chewed on the ends of her hair, an obvious sign she was very anxious. Zayn gave her a soft hug.
”We’ll hear about it when she wakes up again.”
I nodded in agreement at Zayn. We would. I was just really worried about my freckled little girl. Whatever had went down tonight she was not okay. I could tell that for sure.
LIAM 19 ÅR
Dreams are meant for sleeping - Del 139
We met Louis, Liam and Niall on the way as they also ran to the panicing Vivi. She waved startled with her hands and Niall had to grab her by the shoulders to make her stop and calm down so she could tell us what had made her so jumpy. She took a few deep breaths and opened her mouth.
”Emma’s being attacked by the paparazzi!”
”Inside the apartment complex?!” I yelled and made my way through to the window Vivi was pointing at. She was right. I saw the top of Emma’s brown hair, but it was completely impossible to distinguish her face. Her arms were thrown up in a block and the camera flashes made her skin turn white as cotton. While mine was turning red from anger.
”What the hell!” I swore and fiddeled to get the darn window open so I could shout at the guy to go burn. I was shaking so it was hard to get the hitch of.
”HEY!” I screamed so loud I might come up with a sore throat tomorrow. Like I cared. The boy was taken by surprise and automatically stopped what he was doing and turned his head to see where the screaming came from. Suddenly he stumbled to the side, hit the brick wall and lost concentration on what was happening. Emma had taken the chance and pushed him to the side to make her way out of the narrow passage. She flew past him and ran so fast she looked like a blurr. The guy seemed like he was about to regain his focus.
”Harry!” She yelled terrified as she ran towards the entrance to our building.
”Run all you can I’m coming down!” I responded and left the window before she had time to answer. The lads and Vivi looked after me as I left the window with racer speed. I tugged the door open and it slammed against the wall with a smash because I was in such a rush I didn’t control my actions. I ran as fast as I possibly could, taking four steps at the time as I skipped down the never ending stairwell. The pastel blue walls just flew before my eyes. I was scared half to death. What if the camera guy had got back up on his feet and caught up with her. Longer than that I didn’t have time to think before I was about to turn around the corner and run down the last stairs when a small creature threw herself in my arms, hysterically crying. For being such a tiny person she almost knocked me over at the speed she had been running in.
”Is he gone Harry? Is he gone?” Emma sobbed into my chest. I wrapped my arms around her and held her as tight as I could. I think a hefty embrace was what she really needed right now. I prayed she was still able to breathe though. Her tears soaked through my shirt.
”Yes. He’s gone.” I comforted. I wasn’t 100 percent sure but pretty certain he wouldn’t want to hang around nearby anymore after tonight. If I catch as much as a glimpse of him stepping his feet here again his face will get a nice re-arrangement, where his nose would end up in his forehead.
”Can you see him? Is he still there?” She asked again. Surprised I raised my eyebrows. She must be in such a chock she couldn’t even hear me. Her ablility to listen had shut down completely. So I didn’t answer in words, I just gently stroked her hair and gave her soft kisses on the top of her head. I tried leading her up the stairs back to the apartment, still holding her around the shoulders. But her feet were frozen to the floor and wouldn’t lift. Not even half an inch. Almost as someone had glued them to the surface. I loosened my grip around her and slowly she looked up at me with tearfilled eyes, wondering why I had let her go. For a brief second she thought I was going to leave her here. I acted fast before I started to lose her trust. Instead I took a new grip, this time under her shoulders and bent down. In a sweep I lifted her up in my arms and started carrying her back up. She leaned her tired head on me and closed her eyes, and I think she fell asleep right there. Her eyelides fluttered anxiously and she was only lightly sleeping. I took it careful on the way so she wouldn’t wake up again. She had been through a lot tonight. Especially as she had been attacked by the paparazzi, the thing she hated the most. She had told me it was cockroaches but pfft, I had witnessed her experience both and her reaction to the stubborn cameras were way worse. It took me some time to get back to the flat but only because I was so cautious. I stopped at the door and let out a loud sigh. Both my arms and hands were busy, so how was I supposed to open the door? Wow I did not think this through.
”Hello?” I whispered quietly to not wake Emma up. Of course no one heard me. I made an effort to knock on the door with my forehead. Then I remembered I could use my feet. I kicked softly but hopefully loud enough to make the lads inside realize I was waiting to be let in.
Dreams are meant for sleeping - Del 138
Jag började darra okontrollerat när han drog upp en kamera ur den vänstra fickan på sina jeans. Han fingrade med den i ett par sekunder för att få ut full effekt och göra mig komplett skräckslagen.
”Please... Don’t do it.” Bönade jag.
Men han lyssnade inte. I nästa ögonblick blixtrade ljusfläckar framför ögonen och jag drog upp armarna i en beskyddande blockering.
Harry
Emma had been wandering off for quite sometime now and I was starting to fuss a little. ’She’s probably just slow walking around the neighbourhood, that’s all.’ I thought to myself as I sat down with the rest of the gang in the living room. Zayn and Vivi were sitting on the opposite side of the coffee table in a chair which they shared. Both of them didn’t really fit so Zayn took the seat and Vivi got to sit in his lap. Not that I think she was complaining really.
”What happened to Emma? I heard her swearing in Swedish.” Vivi wondered and gave me a confused look.
”First she dropped her engagement ring down the drain and then she burnt her finger on the sauce pan. But it’s fine she got the ring out.” I explained leaning my head against the couch’s armrest. It was only 8 PM but I felt incredibly tired. My eyes were on the verge of involuntarily shutting themselves even though I swore I was going to stay awake until Emma got back. I wouldn’t be able to sleep anyways. Niall and Liam moved over so I could lay down properly without my body being bent in an impossible angle. I put my feet up on the cushion and tried my best not to fall asleep. Liam, Louis and Niall felt hungry so they left. After all we never finished dinner. The spaghetti got overcooked and we couldn’t be bothered to start over, so the minced meat never got done either. Vivi got up from her seat in Zayn’s lap, probably to get something in the hall or something. Zayn held her hand for as long as he could and her arm extened to the point where I thought it would pop right off. He tried to pull her back but she simply laughed and loosened the grip, promising she would hurry back. Zayn let her go with a smirk on his face, making his cheeks become round like apples.
”What are you smiling about?” I asked. Zayn blushed.
”She’s addictive.”
”I can tell.” I laughed. ”You really like her don’t you?”
”It’s that obvious?” He bit his bottom lip as he always did when he was nervous, embarrassed, concentrated or liked someone. Well, sometimes he just did it anyway.
”It is!” I chuckled and threw a pillow at him. ”Have you told her?”
”Sort of.”
He caught the pillow before it hit him in the face. Man he had some fast reflexes.
”What do you meant ’sort of’?”
He was always so mysterious, you had to drag straight up answers from him like a child out of a toy shop.
”I kind of accidently called her mine, and she didn’t mind so I think we’re cool.” Zayn smiled gruntled. His voice was so light and distant he sounded like he was floating on clouds.
”Is someone in loooove?” I teased. The conversation made me a bit more alert and it was no longer a struggle to keep my eyes open.
”I think so yes.” Zayn gazed down at the floor like it was doing something awfully interesting.
”Found a coin?”
”What? No?”
”Then stop monitoring the floor and look into my eyes!”
It was so easy to taunt with him at this point. Zayn had blushing attack number two.
”I’m just messing with you.” I got of the couch and went over to him and sat in his lap.
”Do you love me booboo?” I made my voice as girly as I could and fluttered my eyelashes at him.
”Oh my god your voice is so deep and monoton you trying to make it girly just end up sounding like you chocked on something.” Zayn laughed and tried to push me out of his lap. But I hung on and leaned my head against his chest and did my girl voice again.
”Hold my hand and lets go skipping over a meadow filled with rainbows and puppies.”
”Stop teasing!” Zayn laughed trying to push me off again. He managed and with a thud I landed on the floor.
”Ouch, I’m gonna have a bruise on my bum tomorrow!”
”You deserve it.”
”GUYS GUYS GUYS GUYS GUUUUYS!”
I froze and made an effort to hear who was yelling.
It was Vivi who shouted repeatidly and I could hear her stomp frenetically with her feet out in the hall.
”What is it?” Zayn rose from his seat and were kind enough to pull me up from the floor as he did. She sounded scared so we hurried to the hall. We met Louis, Liam and Niall on the way as they also ran to the panicing Vivi. She waved startled with her hands and Niall had to grab her by the shoulders to make her stop and calm down so she could tell us what had made her so jumpy. She took a few deep breaths and opened her mouth.
”Emma’s being attacked by the paparazzi!”
Dreams are meant for sleeping - Del 137
”You don’t wanna tell me?”
”Well... Kind of... No...” Lyckades jag få ur mig. Det var ord men jag ville ändå sjunka igenom gatan för jag skötte det inte vidare snyggt. Plötsligt stelnade jag till. Tungan låste sig och blicken blev stirrig ungefär vid Antons halslinning. Jag hade varit så hypnotiserad av hans blå ögon att jag inte noterat. Det röda svaga ljusskenet gick inte att ta miste på. Den var helt klart på inspelning.
”I know who you are and I got it all on tape anyway. The story about Emma’s and Harry Styles’ engagement will be covering magazines everywhere and it will make big headlines. I’ll probably be promoted, even.”
”Let go of my hair it hurts!” Jag slängde ut med armen i ett försök att slå till honom men det enda jag fick till var en lös träff på armen som ändå bara träffade halvt. Jag suckade åt mig själv. När man behövde få in en rejäl käftsmäll så gick det inte. Till mitt försvar var det rätt svårt att sikta när man inte har synen till hjälp, eftersom jag stod med sidan till och inte kunde se honom ordentligt.
”How did you even know where I was?!”
Jag vet att det kanske inte är vad man brukar fråga när någon håller fast en mot ens vilja, men jag kände mig tvungen. En sån där dum, korkad tvångstanke.
”I knew the location of the apartment complex and I was straying the neighbourhood hoping to run into you. Guess I got lucky. And you did not.”
Jag brydde mig inte om att svara.
Jag snurrade runt och Anton tappade greppet om mitt hår. Med ett språng ilade jag iväg det fortaste jag kunde tillbaka mot lägenheten. Asfalten skrapade under mina skosulor och vinden ven i ansiktet. Antons ben var mycket längre än mina, som var propetionerligt korta och till råga på allt såg han ut av vara en sån där atletisk jävel. Jag hörde hans tunga fotsteg springa ikapp mig och med ens drogs jag bakåt igen, den här gången av ett tag runt armen. Men han var för långsam för jag hann slita mig igen och fortsatte springa. Jag hade bara hunnit några gator från killarnas lägenhet. Det enda anledningen till att jag varit ute och strövat i nästan trekvart var för att jag rekordlångsamt släpat fötterna efter mig och bara gått i cirklar alldeles i närheten. Den välbekatna byggnaden skymtade och jag blev så glad att jag nästan saktade in för att hämta andan. I sista stund kom jag på att jag hade en galning efter mig så jag satsade allt adrenalin jag hade på att hinna in på gården för att förhoppningsvis få någon av killarna eller Vivi att se mig. Om jag hade tur stod fönstret på glänt för att vädra och mina skrik skulle höras in. Trots att han inte var tillåten inne på innergården jagade Anton efter mig in på gräsmattan. Men vad hade jag förväntat mig. Inte att han snällt skulle stanna utanför och vänta tills jag kom ut igen iallafall. Även om jag önskade det. Tröttheten i benen började komma ifatt mig och jag flåsade så mycket att det gjorde ont i bröstkorgen, och med ont menar jag en sån där kan-knappt-andas-smärta. Aldrig hade jag nog sprungit så fort förut.
”HARRY! NIALL! SOMEONE!” Gallskrek jag allt vad jag orkade, alldeles andfådd och fortfarande i full fart. Anton var rasande och gjorde en slutspurt och jag var tvungen att vika in i en liten gång mellan två väggar för att han skulle missa att ta tag i mig igen. Av alla snesteg jag kunnat göra var det här det värsta. Jag möttes av en slående hög återvändsgränd och gången var inte bredare än någon meter, så det fanns noll chans att oskadd vända och undvika Anton på väg ut igen. Han var minst en och åttio lång och jag kunde inte direkt köra rugby style och tackla honom. Killen var så kraftig att ett tacklingsförsök mer troligtvis skulle sluta med mig själv upptryckt och tillplattad mot tegelväggen. Han tittade elakt på mig med ett leende som gav mig kalla rysningar i hela kroppen. Jag började darra okontrollerat när han drog upp en kamera ur den vänstra fickan på sina jeans. Han fingrade med den i ett par sekunder för att få ut full effekt och göra mig komplett skräckslagen.
”Please... Don’t do it.” Bönade jag.
Men han lyssnade inte. I nästa ögonblick blixtrade ljusfläckar framför ögonen och jag drog upp armarna i en beskyddande blockering.Dreams are meant for sleeping - Del 136
Det stack som nålar på det onda området men jag försökte bita ihop så gott jag kunde. Hade jag haft tungan mellan tänderna skulle den troligtvis gått av på mitten. Jag ryste vid scenariot av att min yttre tunghalva ramlade ner på golvet framför mina fötter.
”Does it help?” Liam vände sig om. Jag nickade sammanbitet.
”A little. How many incidents can you have under less than ten minutes? First the ring dropping and now a finger burn as well.” Jag log snett. ”I’m not having a really good day am I?”
Harry skrattade till.
”Could’ve been worse. Niall could come in and whine about how long the food is taking.”
”If he does I’m gonna push him back into the living room.” Flinade Liam.
”But Harry...” Han vände sig om och mötte min blick.
”What’s wrong?”
”I burnt my left ring finger... And I don’t think it’s gonna heal fully until the wedding.” Jag lät sorgsen. Harry var tyst och funderade på vad jag menade någon sekund.
”Oh. That’s okay we can put the wedding ring on your right ring finger.” Förslog Harry.
”No it’s supposed to be on the left! Because that’s the only finger with a vein that connects to the heart. That’s why it’s always on the left.” Jag tittade besviket ner i golvet.
”But you can’t have it on if you’re burnt and sore.”
”I know. Well I guess I have to wear it on my right anyway.” Jag försökte mig på ett leende och lyckades ganska bra.
”I’m gonna go for a walk.” Jag drog försiktigt åt mig handen som både Liam och Harry höll i. De nickade till svar och lät mig gå utan frågor. Uppgivet trädde jag förlovningsringen på höger ringfinger och i nästa stund var jag ute genom dörren.
Den lätt kyliga kvällsluften svalkade min brännskada och jag släppte ut ett tungt andetag. Jag vet att det egentligen inte spelade någon roll på vilket finger ringen satt, för vi skulle ändå bli gifta. Men jag kunde i rå för mig själv. Jag var besviken. Från åldern åtta till nio och ett halvt hade jag varit helt insnöad på bröllop och lärt mig allt som fanns att lära sig. Man kunde mer eller mindre kalla mig en bröllopsexpert, och kunskaperna satt fortfarande i. Det var därför jag var så upprörd. I inget av mina låtsasbröllop hade en ring på höger finger ingått. Det hade alltid varit vänster eftersom jag läst det någonstans på internet att det skulle vara så. Jag sparkade på en sten som gav ifrån sig krasande ljud när den rullade längs asfalten. Ljudet avtog mycket fortare än vad jag tänkt mig, för stenen hade fortfarande haft mycket fart kvar. Jag tittade upp och såg en ung man, lite äldre än mig själv, stå med skosulan över den uppbromsade stenen. Han hade blont busigt hår stadgat med en liten mängd hårvax och blå ögon som stirrade rakt in i min själ. Jag glodde på honom tills han tog ett steg mot mig, vilket gjorde att jag backade.
”I’m not a criminal.” Skrattade han till.
”What do you want?” Frågade jag misstänksamt, bestämt på punkten att inte låta honom komma närmare förrän han sa vad saken gällde.
”I’m kind of lost and felt a bit lonely.” Log han och la huvudet lite på sne. Det fick mig att mjukna något.
”Where are you going?”
”Just into the city. But I don’t even know which direction it is.”
”It’s that way.” Skrattade jag och pekade från det hållet jag kommit ifrån.
”Oh, thanks. What’s your name?”
”Emma, you?”
”Anton.” Han räckte fram en hand.
”No way! You have the same name as my little brother!” Utbrast jag överraskat.
”Is that so? Talk about quincedence! Wait, what’s that on your finger?” Anton förstorade ögonen och betraktade min hand.
”Oh it’s northi-”
”It’s an engagement ring isn’t it?” Sa han entusiastiskt och sprack upp i ett lysnade vitt leende. Innan jag visste ordet av hade han dragit fram handen jag smidigt placerat i min ficka för att undvika fler frågor. Så bra gick det.
”You know it’s supposed to be on the other hand right?” Han tittade upp från min hand och våra ögon möttes. Wow de var verkligen blåa. Ljust blåa som slitna jeans.
”Yeah I know, but I sort of burnt that one.” Jag visade handen och det röda området, som jag nu upptäckte hade börjat präglas av små blåsor som sved när jag rörde på dem.
”Looks painful.” Anton gjorde en diskret grimas. ”Who’s the lucky one?”
”Oh just a guy...” Mumlade jag. Jag ville inte säga att det var Harry, ifall han kände till One Direction och skulle läcka det till press och media för en rejäl summa pengar. Ingen visste att vi var förlovade ännu, och vi planerade att hålla det så för så länge vi bara kunde. Åtminstone tills bröllopet var över.
”You don’t wanna tell me?”
”Well... Kind of... No...” Lyckades jag få ur mig. Det var ord men jag ville ändå sjunka igenom gatan för jag skötte det inte vidare snyggt. Plötsligt stelnade jag till. Tungan låste sig och blicken blev stirrig ungefär vid Antons halslinning. Jag hade varit så hypnotiserad av hans blå ögon att jag inte noterat. Det röda svaga ljusskenet gick inte att ta miste på. Den var helt klart på inspelning.
Lite längre kapitel ikväll! Vill varna er att uppdateringen kan bli något sämre framöver eftersom jag började gymnasiet i måndags. :) NU VILL JAG HÖRA VAD NI TYCKER PUNKT.
Dreams are meant for sleeping - Del 135
”You won’t believe the bad luck I’m having. My ring slipped down the drain!”
”What ring?” Liam såg frågande ut. ”Oh your engagement ring!”
”I’m sure it’s stuck somewhere about here.” Liam knackade vid rörets mittenfäste. ”I dropped a keychain ornament down here once and it got stuck right about there.”
”How did you even do that?”
”It was a rainy day and I had dropped my keys in the mud on my way home okay, they needed to be washed."
Jag skrattade.
”And you just had to get the key chain ornament out of the pipe?”
”If I were to leave it stuck there would be a clog in the pipe wouldn’t it?” Påpekade Liam.
”You have a point. Well, you just gave me hope again.” Log och tacksamt.
”No worries. But I think you’ll need a wrench to get this thing up. I think we have one in the storage!”
Liam försvann igen för att hämta skiftnyckeln. Jag låg kvar på golvet och försökte skruva på röret iallafall, hade ändå ingenting att göra. Liam kom tillbaka snabbt med skiftnyckeln i högsta hugg.
”Do you wanna do it yourself or should I?”
”Dad’s taught me about these. Hand the wrench over!” Jag sträckte ut handen och fick skiftnyckeln av Liam. Jag slöt fingrarna ordentligt om den för att minimera risken att tappa den i ansiktet när jag skulle vrida av fästet.
”Wait is there still water in the pipe?” Var det sista jag sa innan jag vred isär rören. Jag blundande och bad att jag inte skulle bli träffad av en flodvåg. När tre sekunder passerat och jag fortfarande var lika torr som sandpapper vågade jag mig på att öppna ögonen igen.
”I guess not.” Flinade Liam.
”Do you see the ring?” Frågade jag Liam automatiskt fast jag var väl medveten om att han inte kunde se röret överhuvudtaget på grund av att en viss jag själv blockerade hans synfält. Jag reste mig upp i sittande ställning, nära på att slå i pannan igen och rannsakade röröppningen. När jag inte kunde lokalisera den med ögonen tog jag ett djupt andetag och stack när fingret för att känna efter. Metall mötte min pekfingertopp och jag sken upp i ett stort smil.
”Found it?”
”You bet I did!” Jag drog upp ringen och höll upp den stolt.
”Found what?” Ljuder Harrys röst och i nästa ögonblick blir han synlig.
”The ring slipped down the drain!” Skrattade jag och höll upp den åt Harrys håll också. ”But team Liam-Emma got it out of the pipe!”
”Nice work!” Harry gav oss en liten applåd och gick fram till mig för att hjälpa mig upp på fötter igen.
”Oh man the spaghetti!” Utbrast Liam som glömt att den stod kvar och kokade på spisen.
”I got it!” Utropade jag som stod närmast. Jag vände mig om för fort och råkade slå vänsterhanden på kastrullens heta utsida.
”Helvete!” Skrek jag rakt ut och kramade om handen för att minska smärtan. Jag hade en tendens till att börja svära på svenska när jag gjorde mig illa.
”Oh my god!” Både Harry och Liam var snabbt framme för att kolla min hand.
”My ring finger is pounding...” Viskade jag och släppte greppet om handen. Ringfingret var rött och verkade ha tagit den värsta smällen av att nudda kastrullen.
”Maybe we should run it under som cold water?”
”Room tempered water is the best actually.”
Jag lyssnade bara på ett halvt öra och lät killarna dra min hand under vattenstrålen utan att lägga mig i så mycket. Jag gav ifrån mig väsande ormliknande ljud av smärta. Det stack som nålar på det onda området men jag försökte bita ihop så gott jag kunde. Hade jag haft tungan mellan tänderna skulle den troligtvis gått av på mitten. Jag ryste vid scenariot av att min yttre tunghalva ramlade ner på golvet framför mina fötter.
”Does it help?” Liam vände sig om. Jag nickade sammanbitet.
”A little. How many incidents can you have under less than ten minutes? First the ring dropping and now a finger burn as well.” Jag log snett. ”I’m not having a really good day am I?”SPANA IN :)
Dreams are meant for sleeping - Del 134
”I’m gonna go find Zayn!” Sa Vivi innan hon försvann ut ur rummet fortare än en oljad blixt.
”We’re leaving too!” Sa jag och petade Alli på armen.
”You mean you’re not gonna help us clean?” Louis kollade på oss med valpögon.
”Nope, it’s your mess BYE!” Avslutade jag snabbt och drog med mig Alli och lämnade Harry och Louis åt sitt öde.
”Oh hi Liam!” Liam stod vid spisen med ånga i ansiktet från kastrullen han rörde runt i. Han hostade till för det blev en aning mycket. Han viftade bort den med handen och ångan skingrade sig i små ljusgrå moln som svävade upp mot taket. Blicken fastande på ett av ångmolnen och jag betraktade det tills det dog ut i tomma intet.
”Hi Emma! And...?” Liam såg ut som ett frågetecken.
”Alli.” Avslutade hon hans mening med ett flin.
”Nice to meet you!”
”Why don’t you go say hi to the others in the living room? You haven’t even met them yet.”
”Won’t you come with me?” Sa Alli bönande.
”I thought I’d give Liam a hand with dinner.”
”I have to go in there by myself?” Alli lånade Louis idé och körde även hon med valpögonen på mig.
”Grow up Alli, they don’t bite and won’t turn into predators either.”
Alli lipade åt mig, men lämnade köket för att inte framstå som feg.
”So what are we making?” Frågade jag glatt och klev fram så jag stod sida vid sida med Liam och kunde blicka ut över matlagningen.
”Spaghetti and meatballs. Don’t mock me, my cooking skills aren’t exactly over the top. You know how the pancakes went last time. Without you saving my batter we all would probably have been laying sick in food poisoning for a week.”
”You’re welcome.” Sa jag och klappade honom på axeln.
”You can rinse the minced meat if you want to.” Liam nickade mot diskhon. Jag höll tillbaks ett skratt. ’If you want to’. Jag lovar den killen kan inte beordra någon on någonting om det så vore på liv och död. Han är som en liten hundvalp. Eller en teddybjörn. Man vill bara krama om honom och säga att det är okej att vara bestämd då och då. Liam sa något om att hämta tomatsåsen från Nialls rum och slank iväg innan jag hann svara. Det spelade inte så mycket roll, vad den gjorde där orkade jag inte ens fråga. Jag lyfte ur köttfärsen från plastförpackningen den låg i och började skölja den under kranen. Jag förlorade mig i tankar och dagdrömmar. Allt gick som smort tills jag höjde trycket på vattenstrålen. Den ökade styrkan var för mycket för min förlovningsring och jag såg som i slow motion hur den gled av fingret och ner mot dränaget och slinka ner för att försvinna. Där rök giftermålet.
Okej jag kanske överdriver.
I ett par sekunder stod jag bara och gapade, sedan greps jag av panik. Jag slet upp luckorna till utrymmet under diskhon medan jag svor för mig själv. Jag böjde mig ner och försökte lossna på röret. Det gick ganska värdelöst från den vinkeln så jag la mig ner på rygg, stack in huvudet och försökte vrida på fästet som höll ihop röret ungefär på mitten.
”What are you doing?”
Jag reagerade för snabbt på rösten och slog pannan röret, vilken utlöste ännu en viskade svordomsflod.
”Ouch that hurt.” Jag gned på det ömma området dom troligtvis skulle prydas av ett mycket framträdande blåmärke imorgon. Kanske till och med sällskapas av en bula. Liam stod i dörrvalvet med tomatsåsen i handen och glodde på mig. Jag började nästan skratta mitt i min förtvivlan. Han såg så förvånad ut att man kunde tro att han sett en banan flyga förbi.
”Are you okay?” Liam rusade fram till mig för att ta en titt på min panna. Jag nickade och gav honom ett försäkrande leende. Dessvärre gick det inte så bra och jag började grimasera för att det gjorde ont.
”Why are you fiddeling under the sink?”
”Guess.”
”You had a sudden urge to become a plunger?”
Jag suckade med ett lätt skratt.
”You won’t believe the bad luck I’m having. My ring slipped down the drain!”
”What ring?” Liam såg frågande ut. ”Oh your engagement ring!”
”Yeah!” Utbrast jag hopplöst. ”I don’t know how do get it out. Or even if it’s still in the pipe.”
Jag har gjort en Niall video :))))
Dreams are meant for sleeping - Del 133
”I’m gonna run out and show the others!”
Louis grabbed the laptop in his hands, jumped of the bed and dissappeared through the door. Seconds later I heard the other lads praise him for his work. I smiled to myself. As long as we could keep the paparazzis away, the wedding would be perfect.
Then I heard a noise coming from the printer in my room, connected wirelessly to my laptop. The machine started spitting out paper after paper. I knew it would be quite some invitations, maybe around 50. But when the printer got so full the papers fell down and flooded the floor I started to wonder if that wasn’t more like, 500.
”Louis!”
”What it is?” He answered carelessly.
”I’m drowning in wedding invitations in here.”
”Don’t be silly I only printed out 44 of them.” He laughed.
”I think you typed in an extra four or something because- OH MY GOD!”
Invitations slided across the floor and covered it so well you couldn’t even see it anymore. The printer must have gone mental because it shot out paper at a ridiculous speed. I went over to it to try to find the off button or pull the plug or something. Anything to make it stop! I got hit by several sheets in the face only on my way to the other side of the room.
”Are you serious?” Louis’ footsteps got closer and his face went blank when he saw the mess.
”I can’t find the cord there’s too much paper!” I shouted.
”Hang on!” Louis made his way over to me. He almost slipped twice but maintained his balance at the last second.
”Jesus I must have accidently typed 444 instead of 44.”
”You think?” My reply had sarcasm written all over it.
Louis seeked after the cable connected to the printer. He must’ve found it because suddenly the wedding invitations stopped flying. The ones still up in the air slowly started drifting from side to side to eventually land on the floor, along with the rest of them.
”I have to clean this up don’t I?” Louis peaked at me.
”Don’t worry, I’ll help you.” I laughed.
Emma
Nöjt strosade jag ut ur affären med Alli och Vivi efter mig.
”When they deliever the dress you have to make sure Harry doesn’t see it!” Påpekade Alli.
”I know!” Skrattade jag. ”I won’t let him near the door. I’ll tell the rest of the boys to keep an eye on him.”
”One eye? Emma they’re four people.”
”Yeah yeah alright, four eyes on him then. That’s even better.”
När vi kom hem hörde jag prassel ifrån Harrys rum och gick dit för att kolla vad som pågick.
”Trying to make your own ski slope?” Skrattade jag när jag såg den vita röran.
”Louis printed out too many invitations and the sheets wouldn’t stop coming!” Försvarade Harry sig.
”Plus I think the printer broke.” Informerade Louis som stod med famnen full av krämvita papper.
”I’m not surprised, there must be like 500 invitations in here.” Sa jag.
”Almost. It was supposed to be 44, Louis typed in a four too much but we pulled the plug so maybe around 400.” Berättade Harry.
”Club of interests is taking notes.” Skrattade jag. ”But let me see the finished result!”
Harry räckte mig ett oknöligt inbjudningskort och jag log åt framsidan.
”This is from the first time you were at my place.”
”I know.”
”Aaaw.” Hörde jag Alli, Vivi och Louis säga på samma gång.
”Woah hold on, who are you?” Louis pekade på Alli som rodnade.
”I’m Alli-”
”My best friend!” Avbröt jag och klappade henne på huvudet för att visa att hon var min.
”Nice to meet you Alli!” Louis halkade över rummet för att skaka hand.
”Yeah hi!” Sa Harry och räckte fram en hand han också.
”You have pieces of paper in your curls.” Skrattade Alli medan hon tog den. Harry skakade om håret så pappersbitarna singlade ner på golvet istället. En dammsugare skulle nog behövas.
”I’m gonna go find Zayn!” Sa Vivi innan hon försvann ut ur rummet fortare än en oljad blixt.
”We’re leaving too!” Sa jag och petade Alli på armen.
”You mean you’re not gonna help us clean?” Louis kollade på oss med valpögon.
Tack
Dreams are meant for sleeping - Del 132
After the paps took a picture of us holding hands in the park last week they’re on us like hawks! Every minute of every day.”
”So that’s why she hasn’t left the house since you two went grocery shopping!” Liam said. I could imagine a lighbulb pop up over his head.
”I think it’s getting to the point where it’s too much for her.”
”Yeah so do I. She almost ran through a wall when she saw something flash outside the window yesterday. Turned out it was the reflection of a cd hanging in the neighbour across the lawn’s pot of flowers out on their balcony. You know, to scare the birds away.” Liam rested his head in his hands and leaned his elbows on the table surface.
”I didn’t know it was that bad.” Zayn said anxious.
”She’s terrified.” I sighed. ”I don’t know how I’m supposed to handle this in the future. There will only be more cameras, more flashes and more hitting me in the face in her sleep because of the nightmares.”
”She does that?” Louis asked.
”So many times I’ve lost count. And I don’t think she even knows.”
”The only camera appering during the wedding will be the professional wedding photographer’s. And maybe our cellphones.” Niall smiled. ”The paparazzis won’t be getting anywhere near it.” The lads nodded in agreement.
”Thanks guys.” I gave them a quick cuddle and then I rose up from the couch.
”I can’t sit like that for any longer! I feel flat like a paper. We need a bigger couch.”
”We don’t have time to worry about the size of the sofa right now! You have to help us pick out a picture of you and Emma. I know you have loads on your computer.” Louis teased.
”You know, I have this photo I really like...” I left the living room as I talked. The lads got curious and followed me to my room where my laptop was located.
I clicked my way through files and folders, scrolled down to the bottom and squinted.
”It’s here somewhere.”
It took me a few minutes to find it. As Louis said, I had quite a few pictures on here. I chuckled. She despised the paparazzis but didn’t mind me taking photos at all.
”I found it!”
I opened it up. Emma’s bed covers made the background. Emma was extending her arm so the cellphone would capture us both on photo. She was smiling widely at the phone, the picture was practically taken right in the middle of a laugh. Her eyes sparkled and freckles showed. I was laying on my back, raised up on my elbows and laughing at the phone camera as well. My head was resting towards her arm. A strand of her brown wavy hair tickled me in the face. It was the first time I had been at Emma’s place, the day after the motorcycle accident, that didn’t happen but almost happened and could’ve ended very badly. It felt like ages ago, but I remember it better than what I had for breakfast this morning. She had texted me she was hungry and thanks to the insane crush I had on her I had decided to go over to her house, and ordered pizza on the way. When she saw me with the pizza carton in my hands she had grabbed it faster than I blink and also pulled me in head first through the door. I smiled at the flashback. Later that day her family had come home and she paniced and hid me in her room. It would’ve gone well if her baby brother hadn’t run in and spotted me.
”You’ve been staring out in thin air for like a minute.” Zayn laughed.
”Oh. Sorry.” I chuckled. ”This is the picture I want.”
”That picture it is!” Louis determined. ”Give me the laptop so I can photoshop that invite now.”
”Here you go.” I laughed and handed over the computer.
Fifteen minutes late Louis shouted ’done!’ from my bedroom and I rushed to observe the result.
”You suck.” Was the first thing I said.
”No I’m amazing!” Louis smiled and showed me the finished picture. ”Stop messing with me.”
”Okay fine that’s really good.”
It was actually. It was simple but it was more than enough. A cream white background with a subtle pattern around the edges. The picture of me and Emma was placed in the middle and a very nice font spelled out, ”You are invited to the Styles-Sand wedding the 13th of September, also known as Niall Horan’s birthday.”
”You just had to put in the fact it’s Niall’s birthday?” I sighed.
”Yes.” He smiled mischievious. ”I’m gonna run out and show the others!”
Louis grabbed the laptop in his hands, jumped of the bed and dissappeared through the door. Seconds later I heard the other lads praise him for his work. I smiled to myself. As long as we could keep the paparazzis away, the wedding would be perfect.Länkbyte
Jag har bytt design shalalala
Länkbyte
Dreams are meant for sleeping - Del 131
”I want that one!” Pekade jag direkt.
"That dress is soooo pretty!” Trånande Vivi i bakgrunden medan jag stod och speglade mig.
”Do you want it for yourself?” Skrattade jag.
”What do you mean?”
”I mean you and Zayn.”
”What? Oh god no stop it!” Hon skrattade och tittade ner i golvet. ”A tad early maybe.”
”Ooooh but what about that one!” Jag hade fått syn på en klänning som hängde ensam i hörnet på butiken. Alli vände sig om och sprang bak och hämtade den åt mig. Jag gick in i omklädningrummet igen för byta om.
”Help me pull up the zipper will you?” Alli drog upp den snabbt och smidigt.
Jag vågade inte riktigt lyfta blicken direkt för att kolla på min spegelbild. Det enda jag såg var slutet på klänningen som nuddade golvet och gjorde mina fötter osynliga. Med ett par klackar skulle den vara lagom lång. Ögon förflyttades sakta men säkert uppåt. Kjoltyget var snövitt och böljade mjukt i lager över mina ben. Jag nådde midjan som var prydd av ett silverglittrigt småbrett parti som gick hela vägen runt ryggen. Överdelen av klänningen var täckt av små vita tygblommor med pärlor i mitten. Till slut såg jag helbilden av mig själv reflekteras i spegeln. Jag tappade andan, delvis för att klänningen satt så snävt när jag drog ner luft i lungorna, delvis för att jag såg ut som en sagoprinsessa. Det var den vackraste klänning jag någonsin lagt ögonen på. Än mindre haft på mig.
”Oh my god!” Jag svängde runt och slog händerna över munnen.
”That dress is... Wow.” Fick Vivi ur sig.
”Isn’t it pretty?” Jag snurrade runt ett varv så att klänningen lyfte sig över golvet.
”I so wanna be you right now.” Skrattade Alli. ”It’s beautiful! You’re beautiful.”
Jag rodnade. ”Thank you.”
Harry
I locked the door after the three overly excited girls and returned to the living room where Liam, Louis, Zayn and Niall sat in the already too small couch. We had some chairs as well but none of them seemed to want to be placed on the other side of the table and miss out on the chance to help decide the look of the invitation cards.
”What if we have the title here and put a picture of a kitten below it?”
”A kitten? Really Liam?” Zayn facepalmed.
”What? Everybody loves kittens.” Liam stated.
”But oh my god.” Niall obviously agreed with Zayn on that one.
”Maybe if we instead put the title over here...” Louis pointed at the bottom of the card. ”And use a cute picture of Harry and Emma in the middle?”
”That’s perfect Louis!” Zayn gave him a clap.
”On the topic of photos.” I sneaked into the conversation as I pushed Louis to the side to make room for myself in the sofa. It got so crowded I felt like mashed potato sitting in the middle.
”What about it?” Louis questioned.
”How do we keep the wedding hidden from the paparazzi? I don’t mind if they find out afterwards, but if someone unvited with a camera shows up I will personally punch them in the face area.”
”Calm down curly!” Louis said. ”I’m sure there’s a way.”
”I don’t know, it might be tricky.” Zayn joined.
”I’m worried about Em you know.” I bend my head down and observed my knees.
”She gets so scared whenever she sees a paparazzi. She tries to keep calm but I can tell she’s really not. She doesn’t like the fame.”
”I can imagine it’s hard on her. Emma’s not used to it like we are.” Niall lifted my chin up.
”What if they show up? The chances are bigger they will than that they don’t. The whole world knows who we are. It’s not easy to hide anymore. After the paps took a picture of us holding hands in the park last week they’re on us like hawks! Every minute of every day.”
”So that’s why she hasn’t left the house since you two went grocery shopping!” Liam said. I could imagine a lighbulb pop up over his head. I let out a worried sigh.
”I think it’s getting to the point where it’s too much for her.”Angående länkbyten
Dreams are meant for sleeping - Del 130
”Really?!” Vivi studsade upp ur soffan. ”Yes yes I would love to!”
”Do I even have to point out that all four of you are my best mans?” Sa Harry.
Mitten av september närmade sig med stormsteg. Jag var helt sönderstressad av allt som fortfarande behövde ordnas. Tre veckor hade gått sedan Harry friade och han skulle prompt ha bröllopet en månad från den dagen. Det hade han planerat enda sedan han bestämt sig för att fria. Ett september-bröllop skulle det vara. Liam fick ett smått firande den 29 augusti men vi hann inte slänga ihop mycket till fest på grund av bröllopsplaneringen. Men han verkade inte ha något emot det. Faktum med att jag hade hittat honom sittandes inne på sitt rum och ringa runt till smokinguthyrningar i smyg fast jag sagt åt honom att han inte behövde tänka på sånt på sin egen födelsedag. Lättnaden av att mamma och pappa stödde mig och mitt beslut 100 procent var obeskrivlig. Anton var så upphetsad att han praktiskt tagit studsat runt som en gummiboll enda sedan han fick höra att jag och Harry skulle gifta oss. Inte för att jag var så säker på att han visste exakt vad ’gifta sig’ innebar. Han var nog mest uppspelt över att det skulle bli en stor fest med godsaker, musik och dans. Han beskrev det som ett ”födelsekalas fast utan att någon fyllde år.” Fast det var inte helt sant. Bröllopet inföll sig på samma datum som Nialls 19-årsdag, 13 september. När jag hade föreslagit att vi kunde flytta bröllopet till dagen efter skakade han på huvudet. ”My birthday wish is that you two get married that day. I don’t want anything else.”
Sagt och gjort. Killarna hjälpte till mid bröllopsplaneringen så gott de kunde. De hade noll koll på vad de höll på med och jag fick snällt sitta ner med dem, hjälpa till och peka ut hur jag ville ha det. Inte för att jag var så petig. Om 60 år, vad spelar det för roll vilken färg på blommorna vi hade? Vilken cateringfirma vi valde och om mamma, pappa och Anton satt på vänster eller höger sida om mig? Allt som spelade någon roll var att Harry skulle vara där med mig.
”Emma darling?” Harry ropade på mig utifrån hallen.
”Yes!” Svarade jag glatt och skuttade dit. Jag blev glatt överraskad av att see Alli stå och vinka i dörröppningen.
”Alli!” Jag ökade farten och Harry hann precis flytta sig åt sidan innan jag slängde mig i armarna på henne.
”Time to go shopping for a wedding dress don’t you think?” Blinkade Alli.
”I’ve had so much to do I haven’t had the time! And I still don’t know it’s so busy today!”
”Go.” Log Harry.
”But we have so much to do!” Försökte jag protestera.
”We’ll take care of it. Well, I will I can’t talk for the rest of the guys.” Harry nickade mot vardagsrummet. ”But I’ll make them.”
”Thanks honey.” Jag gav honom en kyss på kinden. ”Vivi!”
”Yeah?” Vivi kom springandes.
”It’s wedding dress time!” Hann Alli före mig och slängde ut armarna i en exhalterad gest.
”Oh my god I’ve been looking forward to this since like forever!” Utbrast hon.
”Em and I have only been engaged for three weeks.”
”When it comes to weddings three weeks is pretty much forever.” Konstaterade Vivi. Jag skrattade.
”Lets get moving!”
Jag kysste Harry hejdå och sedan var vi på väg ut genom dörren.
”Where’s the store?” Alli vred huvudet och spanade efter ”Victoria’s wedding dresses.”
”It’s supposed to be here...” Jag rynkade pannan och ögnade genom kartan på mobilen för fjärde gången.
”Well it’s not!” Påpekade Alli.
”I know I know.” Svarade jag och letade efter närmsta gatuskylt.
”Aren’t we on Baker Street?”
”I thought we where.” Sköt Vivi in i konversationen.
Jag suckade åt oss. Lika värdelösa lokalsinnen alla tre. Jag vände upp och ner på mobilkartan och försökte klura ut var vi var. Jag trodde vi var på Baker Street men jag hade väl misstagit mig.
”Find out the name of the street for me?”
”I’m on it!” Vivi flög iväg som en raket.
”If we’re not on Baker Street I don’t know where we are.” Skrattade jag. Jag hörde Vivi ropa och sedan skymtade jag henne komma tillbaka till oss genom folkmassan.
”Gloucester Place!” Berättade hon andfått.
”Gloucester Place?” Jag tittade ner på kartan igen. ”Oh no we turned in on one street too early! It’s the next one!”
Vi vandrade upp till nästa gata och mycket riktigt, där låg klänningsaffären. Det stora skyltfönstret med ljusrosa inramning visade upp de finaste klänningar jag någonsin sett. Kritvita, glittrande, gnistrande och alldeles alldeles underbara.
”I want that one!” Pekade jag direkt.
”Take it easy, lets go in and have a look first.” Alli greppade mig om armen och drog med mig genom dörrarna in till affären.Dreams are meant for sleeping - Del 129
”You’ll have plenty of time to get to know them. We’re going to spend the rest of our lives together.”
”You have a point.” Skrattade jag.
”Do you want to go inside?” Frågade Harry och nickade mot lägenheten.
”And meet the rest of the boys who probably saw everything? Yeah sure why not.”
För första gången sedan London Eye gick vi sida vid sida utan att Harry sprang ifrån mig. Jag log för mig själv. Det var en skönt att veta att Harry var här med mig för att stanna. Precis som jag.
När vi slog upp ytterdörren möttes vi av fyra leende idioter ståendes på rad i hallen.
”Are you two back to being boyfriend–girlfriend now?” Louis hoppade nästan upp och ner av glädje. Jag höll fram handen med ringen väl placerade på mitt ringfinger.
”You said yes?!” Utbrast alla samtidigt med sån exakthet att jag nästan började tro att de hade övat.
”Actually, I’m the one who said yes.” Inflikade Harry och gav mig en snabb kyss.
”Wait what? Now you have to start over...” Niall lät alldeles förvirrad. Harry log roat.
”Where’s Vivi?” Frågade jag plötsligt. Jag hade varit så inne i min lyckliga bubbla att jag först inte hade märkt att hon inte stod där med killarna.
”Oh she went home for a bit. She can’t live here all the time.” Skrattade Zayn. Sedan spärrade han upp ögonen.
”Oh my god she doesn’t even know!”
”Well then we have to tell her!” Harry flög ut genom dörren vi nyss trätt in genom och ett par sekunder efter var vi andra bak i hälarna på honom.
”Vivianne!” Harry bankade på hennes dörr så snabbt att hans händer såg ut som ett enda blurr.
”I’m coming!” Ropade Vivi inifrån lägenheten. Det tog en stund för henne att komma till dörren och när hon väl öppnade var hon klädd i myskläder och håret droppade av vatten. Antagligen hade vi råkat knacka mitt i en dusch och hon hade fått slänga på sig första bästa kläder som låg framme.
”What’s so urgent?” Skrattade hon och kramade om sina sjöblöta hårtoppar med en handduk hon höll i handen. Jag sa ingenting utan höll bara fram handen igen. Jag kände på mig att det här kommer bli en vana.
”Oh my god!” Utropade hon och slog händerna för munnen. ”Am I looking at the future Mrs. Styles?”
Jag sprack upp i ett gigantiskt leende. Bara inte mina käkar gick sönder nu.
”Jag är så glad för din skull!” Hon slog armarna runt halsen på mig. Killarna kollade konstigt på oss och hade inte alls fattat vad Vivi nyss sagt.
”Harry!” Hon log stort mot honom och slog armarna runt hans hals också.
”So, when’s the wedding?”
”We haven’t really planned that far ahead yet.” Skrattade jag.
”Talk for yourself.” Harry gav mig ett finurligt leende.
”Have you?”
”For ages.” Svarade han och kysste mig igen.
”Care to tell us the whole thing about you being the one who said yes? I’m dying here!” Niall tittade på Harry med stora blå ögon.
”Lets go back up to the apartment and we’ll tell you.”
Jag och Harry slog oss ner i mitten av soffan och resterande fem satte sig runt omkring för bästa möjliga plats att både se och höra hela historien.
”...It’s like a Juliet and Romeo story. But instead of the boy standing on the ground talking to the girl up on the balcony it was the other way around. But I wouldn’t change it for the world.” Skrattade Harry när han avslutade berättelsen.
”That’s so romantic.” Log Vivi och tittade på Zayn. Han log tillbaka mot henne. Vad söta de var.
”You’re not invited to the wedding.” Sa jag. Harry nickade medhållande.
”Stop it!” Louis hoppade på oss i soffan och tvingade oss att erkänna att vi bara skojade.
”Okay I’m sorry!” Sa jag hest samtidigt som jag skrattade hysteriskt. ”Truth is that I’m expecting you to be one of my bridesmaids.” Jag gav Vivi en menande blick.
”Really?!” Vivi studsade upp ur soffan. ”Yes yes I would love to!”
”Do I even have to point out that all four of you are my best mans?” Sa Harry.
”No stupid." Blinkade Louis. "We knew that already.”Ska någon av er på flashmoben inne i Stockholm imorgon? :)
Dreams are meant for sleeping - Del 128
”Stop saying yes! Oh my god I can’t take this.”
Harry fick ett roat leende på läpparna och skrattade till.
”What are you laughing at?”
Det kändes som en smäll i ansiktet när fattade. Vid den tiden hade Harry redan nått fram.
”Yes Em. I will marry you.”
Jag blev alldeles till mig och begäret av att hoppa upp och kyssa Harry mitt i ansiktet blev för mycket. Istället för att komma upp på fötter tappade jag balansen och ramlade åt sidan. Jag hade tagit tag i Harrys hand för att dra mig upp så han föll omkull med mig. Jag landade platt på rygg men hade inte en tanke på att jag tappade andan utan reste mig upp i sittande ställning direkt. Jag var så ivrig att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Hela kroppen bubblande och jag ville bara studsa upp och ner tills jag stupade. Fast det hade i och för sig redan gjort, ner i gräset. Asken hade flugit ur handen på mig så jag fick sträcka armen någon meter åt höger för att fiska upp den igen. Det kändes overkligt att hålla i den. I den här asken låg löftet om att ta hand om och älska varandra, i nöd och lust. Harry låg och skrattade bredvid mig men hade också satt sig upp.
”I know this ring was meant for me but I didn’t have one for you-”
”Ssch Emma. I proposed first, it’s my ring to put on your finger. Hand it over.” Avbröt Harry.
Lydigt la jag ringen i hans öppna handflata. Stenen gnistrade ikapp med det lyckliga glittret i hans ögon som kunde tävla med stjärnorna på himlen en perfekt molnfri natt. Han tog min hand och lyfte upp den. Ringen gled över mitt finger och stannade perfekt där fingret slutade. Hur han kunde känna till min ringstorlek skulle jag nog aldrig få veta. Han lutade sin panna mot min och betraktade min ringprydda hand som han fortfarande höll i ett mjukt grepp. Det gick flera sekunder utan att han sa något. Han verkade fortfarande prossecera allt.
”You changed your mind.” Viskade han till slut och lyfte den gröna blicken så våra ögon möttes. Han log större än någonsin förut. Jag smälte på insidan. Inget gjorde mig lyckligare än att se honom lycklig.
”I never change my mind. I blame you.” Skrattade jag.
”We’re gonna get married.”
”We’re gonna get married.” Upprepade jag. Våra läppar möttes och vi kysstes häftigt. Äntligen. Jag kände hans händer runt min rygg och hur den ena rörde sig upp mot min nacke och hår. Hans lockiga lugg kittlade mig i ansiktet. Jag hade saknat hans kyssar mycket men när jag fick kyssa honom på riktigt insåg jag verkligen hur mycket. Mina händer var placerade på hans bröstkorg. Jag tog tag i tyget på hans vinröda tröja och drog honom tätare intill mig. Det kändes som att ha inte kunde komma nära nog jag ville bara att han skulle komma ännu närmare hela tiden. Våra kroppar möttes redan och det gjorde mig frustrerad att jag inte kunde dra honom så nära som jag ville.
”I love you Harry.” Viskade jag andfått av allt kyssande.
”I love you too. More than anything.”
Plötsligt slutade han kyssa mig.
”Do your parents know?”
”Mom is the only one who knows the first version of me saying no. Maybe she has told my dad, maybe not. I don’t even care what they say. They can’t change my mind like you’ve done. I’m in love with you.”
”You’re an idiot I’ve already told you that. But that’s why I love you.”
Jag skrattade till.
”Me? You have proposed to a girl that hasn’t even met your family yet. Now tell me who’s the moron.”
”You’ll have plenty of time to get to know them. We’re going to spend the rest of our lives together.”
”You have a point.” Skrattade jag.
”Do you want to go inside?” Frågade Harry och nickade mot lägenheten.
”And meet the rest of the boys who probably saw everything? Yeah sure why not.”wow.
Dreams are meant for sleeping - Del 127
Fukten omfamnade mina jeans när jag gick ner på ett knä och öppnade handen som avslöjade den lilla mörkblå sammetsasken jag krampaktigt hållt i handen sedan jag lämnat mitt eget hus.
Harrys ansiksuttryck skiftade från skeptiskt till chockat. Hans ögonbryn höjdes så pass att de såg ut att sitta i pannan. Plågsamt stod jag kvar och balanserade på knäet med asken i händerna framför mig. Tiden gick ungefär lika långsamt som när du försöker dra isär en seg kola.
”Is this some kind of desperate action to get me back that you have not thought through at all?” Harry lät skeptisk. Jag gapade. Hur kunde han ens tro något sådant?
”Harry. We have been apart for almost 24 hours. Can you honestly say even a second has passed without thinking about us?”
”No I can’t...” Mumlade han och gav mig en till blick.
”Same goes for me. I have thought this through very carefully.” Jag växlade med att kolla på Harry och asken. Harry för att bedöma vad som försigick innanför hans huvud och asken för att jag var så ängslig att jag behövde något att titta på för att försäkra mig om jag faktiskt gjorde det här.
”I’m not fully believing you.”
”Why not? Because I’m standing on my knees below your window fighting to get you back?”
”No. Because I’m not sure your thinking clearly and by saying yes I’m scared you’re gonna change your mind before the wedding. You said no for a reason, or maybe several. Don’t try to fool me and say you've found a resolution to all those reasons.”
”I haven’t. But please believe me, I have thought about this a lot. I want to marry you!”
”What about being 17 and not ready?” Tillade Harry klentroget.
”I really don’t know what I was thinking. Forget the whole ’not being ready’ talk. That’s crap. I’ve realized that with you I’m ready for anything.”
Det fick fart på Harry. Han svarade inte ens utan försvann bara från fönstret. Jag var så lamslagen att jag inte ens förmådde mig resa mig upp från knästående. Stelt höll jag asken kvar utträckt från kroppen upp i luften utan att röra mig. Tänkte han komma ner eller stack han från fönstret för att aldrig prata med mig igen? Stack han för att berätta för de andra killarna vilken idiot jag var? Att det var meningslöst att jag försökte få honom tillbaka? Eller övervägde han att faktiskt gå ner och möta mig? Och säga vad? Att det var över eller att han var villig att försöka igen? Gud det är för många frågetecken. Tankarna rusade genom huvudet och gav mig en lätt yrsel. Hjärnan var fullt kapabel till att fungera. Även om den rörde ihop allt så kunde jag åtminstone använda den till något. Kroppen var helt tvärtemot. Jag kunde inte använda en enda muskel. Förutom ögonlocken som automatiskt blinkade åt mig när det behövdes. Tomt stirrade jag ut i luften och såg bara tegelväggen framför mig. En del tegelstenar hade sprickor orsakade av elakt väder och slitningar, andra inte. Jag stirrade tills jag hörde en smäll lite snett vänster om mig och mitt huvud vreds snabbt ditåt av ren reflex.
”You are an idiot you know that?” Harry hade slängt upp entrédörren och stod stilla och betraktade mig. Hans panna rynkades av tvivel och misstänksamhet. Armarna låg i kors tvärs över bröstkorgen i en beskyddande gest. Som om han skyddade sig från ytterliggare ett krossat hjärta.
”I have ruined it all haven’t I? By saying no?” Jag kände allt hopp lämna kroppen. Ut genom toppen av mitt huvud och susa ut i luften för att så småningom nå himlen, rymden för att aldrig återvända. Jag inbillade mig pysande ljud som om det skedde på riktigt.
”It didn’t exactly help.” Svarade han kort.
”I wont give you up Harry!” Sa jag bestämt och höjde rösten.
”Yes.”
”Yes? What do you mean ’yes’? I just told you I wont! Is your hearing bad?” Jag tittade konstigt på honom och kände ett styng av irritation.
”Yes.”
”That doesn’t even make sense!” Jag började bli irriterad. Höll han på att bli knäpp? Jag visste att jag sårat honom rejält när jag sa nej. Hade jag snurrat till hans hela hjärna också?
”Yes!”
”Stop saying yes! Oh my god I can’t take this.”
Harry fick ett roat leende på läpparna och skrattade till.
”What are you laughing at?”
Okej jag är död.
HAHA
Dreams are meant for sleeping - Del 126
En lögn är fortfarande en lögn. Argt puttade jag upp mig själv från marken och började springa i riktningen mot lägenheten. Inte skulle han komma undan så lätt.
Flåsandes pressade jag handen mot bröstkorgen för att få den att sluta dunka. Jag lunkade sista biten över gräsmattan. Mitt hår var fortfarande fuktigt efter duggregnet och hängde i strilar ner över mitt ansikte. Irriterat viftade jag bort slingorna ur ögonen.
”Hey Harry!” Ropade jag bryskt. Inget svar. Men vad hade jag trott. Att jag kunde höras genom ett tjockt plexiglas från tre våningar nedanför? Ändå ropade jag igen.
”Styles!”
I ögonvrån fick jag syn på några stenar ligga och vänta på mig intill väggen under killarnas fönster. Jag tassade över sista biten av gräsmattan och plockade upp dem i handen. Fyra stycken och relativt små. De borde funka. Jag behövde påkalla hans uppmärksamhet men inte nödvändigtvis krossa fönstret i samma veva. Jag backade ut på det gröna igen.
”You!” Jag kastade första stenen som missade med minst en meter. Sten nummer två träffade nästan grannens fönster. Sten nummer tre ska vi inte ens prata om. Låt oss säga att den råkade jag släppa för tidigt och så den flög uppåt och nästan träffade mig i ansiktet på väg ner när jag tittade upp för att se vart den tog vägen. Jag rullade den sista stenen i handflatan. Jag blåste mellan fingrarna för tur, som jag brukade göra när jag spelade tärningsspel. Med rak arm skar den sista stenen genom luften och med ett klink studsade den på fönsterrutan. Först hände ingenting. Sedan syntes ett mörkt huvud.
”Zayn!” Jag viftade frenetiskt med handen. Jag hade visst siktat på fel rum. Men det gjorde inget jag var bara glad att någon hört min sten.
”What are you doing here Emma?” Frågade Zayn osäkert.
”You need to get Harry to the window for me!”
”He doesn’t want to talk really.” Zayn la huvudet lite på sned och gav mig en blick som om han försökte säga förlåt med ögonen.
”I don’t care!” La jag till frustrerat. ”If he doesn’t want to come to the window himself you’ll just have to drag him over there.”
”Who are you talking to?” Den välbekanta rösten hördes någonstans bakom Zayn. Sedan dök det lockiga huvudet upp bredvid hans sida.
”Oh it’s you.” Påpekade han drygt.
”Oh shut up Harry! What was I supposed to do? Sit and wait for someone who’s never going to come?”
”That was my plan.” Snäsde han till svar. Zayn ville inte lyssna på vårat gräl så han försvann snabbt bort från fönstret. Jag gissade på att han gick för att berätta för resten att jag var här.
”I know you’re hurt Harry. But talking to me like that is not okay. It hurts just as bad for me as it does for you.”
”I highly doubt that. You’re not the one who proposed to the love of your life and got a no.”
”I know that. I know.” Jag tog några steg närmare fönstret. Gräset var fyllt av daggdroppar och lämnade blöta fläckar på mina skor.
”But trust me when I say I’m falling apart because of this.”
Harry gav mig en misstänksam blick. Som om han skannade mig för tecken på lögn. Han skulle inte hitta ett enda.
”That’s why I’m asking you to be the one I get to spend forever with.”
Fukten omfamnade mina jeans när jag gick ner på ett knä och öppnade handen som avslöjade den lilla mörkblå sammetsasken jag krampaktigt hållt i handen sedan jag lämnat mitt eget hus.
Dreams are meant for sleeping - Del 125
”En dag kommer jag titta tillbaka på den här dagen och ångra att jag inte sa ja!” Rättade jag mamma panikartat. Jag ryckte mig loss ur hennes tröstande omfamning.
”Vad säger du? Emma var ska du?!”
Men jag var redan borta. Jag hade varit inne på mitt rum och ryckt åt mig mobilen och hunnit ut genom ytterdörren innan mamma ens fattat vad som flugit i mig. Det duggade lätt men det räckte för att göra mig blöt på bara några minuter. Typiskt England väder. Som vanligt hade jag glömt paraply i brådskan. Men ärligt talat, vem bryr sig? Jag sprang allt vad jag hade in till Londons stad. Jag kutade gata upp och gata ner. Vart var den? Borta? Nej den måste ligga här någonstans. Gränder försvinner inte bara sådär. Där! Där var den! Den gamla välbekanta skylten med texten Regent Street satt uppspikat bredvid den smala vägen jag cyklat in på för två månader och 27 dagar sedan. Andfådd bromsade jag upp mig själv när jag nådde gränden. Jag var här. Stället jag och Harry först träffades. Han måste komma hit. Jag tog upp mobiltelefonen. Signalera gick fram. Mitt huvud fick det att kännas som att de gick ännu segare än vanligt. Till slut plockade han upp i andra änden.
”Harry!” Utbrast jag innan han ens hunnit säga något.
”Emma? What do you want?”
Oj det var inte bra. Han lät sårad, och inte särskilt villig till att lappa ihop saker igen.
”I want you to come and meet me in the alley of Regent Street.
”Why?” Det knastrade lätt högtalaren.
”We need to talk Harry. And I think you know that.”
”I don’t really feel like talking.” Jag hörde ljudet av hans röst avlägsna sig som om han var på väg att flytta telefonen från örat och lägga på.
”Wait!” Skrek jag desperat. Han kom tillbaks till luren.
”You have to come Harry. I’m begging please.”
Harry tog en bra stund på sig att komma med ett svar.
”...Fine I’ll meet you there.”
Han la på innan jag hann säga något mer. Men det behövdes inte. Jag pustade ut av lättnad. Han var på väg. Allt är okej Emma. Han kommer. Jag lutade mig mot en av tegelväggarna och sjönk ner mot marken. Jag upptäckte att mina skosnören hade varit oknutna hela vägen hit. Jag var uppriktigt förvånad över att jag inte snubblat på dem. Det brukar jag alltid göra. Jag lekte med en hårslinga för att få tiden att gå. Drog i den för att se hur långt ner på mig den nådde, studerade färgen, snurrade håret mellan fingrarna. När jag släppte for den runt i en väldigt fart tills den stannade och antog en lätt vågig form. Mitt tålamod var inte mycket att skryta med så redan efter någon minut började jag stampa otåligt med foten. Hur lång tid tog det att ta sig hit? Jag tittade på mobilen. Två minuter. Okej man kanske inte hinner hit på två minuter. Jag beräknade rutten från killarnas lägenhet och hit i huvudet och försökte komma fram till ett logiskt svar. Det tog tre försök innan jag sa till mig själv att det troligtvis inte tog mer än ungefär tio minuter. Ska man köra nedräkning från åtta? Åtta minuter var 480 sekunder och det kändes för jobbigt att räkna ner från. Åtminstone för min hjärna. Men nedräknaren på mobilen funkade ju. Jag suckade och ställde in tiden på nedräknaren och viskade tyst till mig själv vilken tönt jag var.
Tio minuter gick. En kvart passerade. Efter en halvtimme kom tvivlen på om han ens skulle dyka upp. Harry ogillade starkt när folk var sena. Av den anledningen var det högst trovärdigt att han inte själv var sen utan helt enkelt att ljugit mig rakt i ansiktet när han sa att han tänkte komma. Okej inte ansiktet, men i telefon och det är minst lika illa. En lögn är fortfarande en lögn. Argt puttade jag upp mig själv från marken och började springa i riktningen mot lägenheten. Inte skulle han komma undan så lätt.