Dreams are meant for sleeping - Del 26
"Oh my god I'm so sorry man! Don't do that!" Liam bad om ursäkt tusen gånger om och blåste desperat på Zayns kind.
"Hahaha It's okay Liam you should have seen the look on your face!"
"Not funny Zayn! Not funny"
Jag hade fått ett sms från pappa som sa att jag borde komma hem snart, så jag sa till killarna att jag var tvungen att gå.
"Okay... Hope to see you again soon!" Ropade Liam, och de andra höll med honom.
"I'll be back!" Svarade jag tillbaka.
"You want a ride home?" Frågade Louis.
"No, no it's okay I can take the bus."
Harry erbjöd sig att följa mig till busshållsplatsen, vilket jag var tacksam över. Klockan var nästan tio på kvällen och jag hade inte lust att gå själv i mörkret.
"When can I see you again?" Jag tittade upp på Harry.
"I'm pretty busy... We have some interviews and stuff going on. I don't know Em."
"Okay." Sa jag besviket.
"As soon as possible okay?"
Harry kysste mig på huvudet. Vi rundade ett hörn och möttes av blixtrande ljus. Jag täckte reflexmässigt ögonen med armen.
"Damn. Come with me Em!" Hörde jag Harry säga.
Han drog i mig och vi började springa. Jag hörde massa fotsteg skynda efter oss. Vi svängde in på smågata efter smågata men de ville inte försvinna. Harry drar ner mig bakom en container och jag kan se hur folkmassan stannar och tittar sig omkring, undrandes över vart vi tog vägen. De delar upp sig och fortsätter springa, men ingen ser att vi sitter och trycker bakom en stor mörkgrön låda.
"I think they're gone..." Viskade Harry i mitt öra.
"Let's wait a little bit longer."
"Fine by me..."
Jag placerade mina händer i Harrys lockiga bruna hår och han kysste mig passionerat. Jag kysste honom tillbaka. Vi njöt av stunden eftersom vi visste att vi antagligen inte skulle få se varandra på ett tag. Jag ville inte släppa honom. Men jag var tvungen att ta mig hem snart, så att inte mamma och pappa blev oroliga.
"I have to go Harry..."
"But I don't want you to go Em."
"Me neither. I wish I could stay here with you forever. But my parents will start to wonder where I am."
"Let's hope we don't bump into any more paparazzis."
Vi reste oss upp och jag kikade försiktigt fram bakom containern. Kusten verkade klar för jag såg inte en människa i sikte. Vi klev ut från vårt gömställe och Harry fällde upp luvan på sin jacka för att minska risken att vi blev sedda igen. Det var inte långt kvar till busshållsplatsen så vi var framme på bara någon minut, och ingen paparazzi hade sett oss. När bussen kom kysste vi varandra hejdå. Vi kysstes så länge att busschauffören tutade på oss. Då släppte jag Harry snabbt och steg generat på bussen. Jag gick upp och satte mig vid fönstret så att jag kunde se Harry. Bussen lämnade långsamt stationen. Jag vinkade till Harry och han vinkade tillbaka. Han gav mig till och med en slängkyss och jag låtsades fånga den och placera den på min kind. Då log han stort och jag kunde urskilja smilgroparna trots mörkret.
Dreams are meant for sleeping - Del 25
"YES I WIN!"
"No no no, I WIN!"
"YOU ARE BOTH LOSERS I WIN!"
Killarna och jag skrek på varandra som galningar. Vi satt alla sex ihopklämda i deras soffa och spelade tv-spel. För att vara tjej var jag inte så pjåkig. Jag hade två killkusiner i min egen ålder som älskade tv-spel så jag hade lärt mig mycket av dem. Killarna verkade imponerade av mina skills. Efter några timmar valde vi att sätta på en film istället. Louis erbjöd sig att välja en film, och vi gick alla med på det, vi orkade inte bry oss så mycket om vilken film det var.
Toppen. Två minuter in i filmen inser jag att Louis valt en skräckis. Jag kurade mig tätt intill Harry. Jag var inte överdrivet rätt för skräckfilmer, men jag passade på att använda det som ursäkt att vara nära Harry. Vi hade bara känt varandra i knappt en vecka, men jag kan inte ljuga jag var kär. Så kär att det kändes som att jag svävade på moln hela dagarna. Jag hoppades innerligt att Harry kände likadant. Harry lekte med mitt hår och jag rös. Så underbart det var.
"DO NOT OPEN THE DOOR YOU MORON!"
Liam skrek på filmkaraktären i ett hopplöst försök att få henne att inte öppna dörren. Han höll handerna framför ögonen men de var utspretade så att han kunde se iallafall.
"Liam you coward, it's just a movie!" Zayn skrattade.
"But she knows there's someone in the closet and she STILL OPENS THE DOOR!"
"That's the point Liam. If she leaves the closet unopened, there wouldn't be much happening in the movie. I'm going to the bathroom." Zayn lämnade rummet.
Ingen svarade för alla var inne i filmen. Vi väntade spänt på att tjejen skulle öppna garderobsdörren och mördaren skulle hoppa fram och döda henne eller nåt. Vi satt alla som på nålar. Jag tryckte mig hårdare mot Harry som höll om mig med sina armar, men jag höll fortfarande ögonen på tv-skärmen. Plötsligt ser jag något i ögonvrån. Jag vänder huvudet långsamt för att kolla vad det är, och upptäcker Zayn som står och hyssjar mot mig i änden av rummet. Jag ser hur han försiktigt smyger fram, och hukar sig vid platsen bakom soffan där Liam satt med händerna i ansiktet. Han reser sig långsamt upp och formar händerna till två klor. Jag kväver en fnissattack och jag väntar förväntansfullt på att Zayn ska göra sitt drag.
"BOO!"
*PAOW*
Liam hade blivit så rädd att han hoppat rakt upp och slagit Zayn i ansiktet.
"Oh my god I'm so sorry man! Don't do that!" Liam bad om ursäkt tusen gånger om och blåste desperat på Zayns kind.
"Hahaha It's okay Liam you should have seen the look on your face!"
"Not funny Zayn! Not funny."
Dreams are meant for sleeping - Del 24
"Yes that would be great!"
Louis satte sig i förarsätet igen medan jag och Harry hoppade in där bak. Harry tog min hand och jag tog den höll kvar den länge i mitt grepp. Jag var så glad att allt drama var över.
"You guys are so cute I just want to eat you UP!" Louis retade oss hela vägen hem.
Louis höll upp ytterdörren för mig och Harry. Det första jag möttes av var en stor klädhög på golvet. Annars befann vi oss i hallen till deras lägenhet.
"Lads I want you to meet someone!"
"Justin Bieber?!"
Den blonda killen från musikvideon kom utstörtandes snabbare än ett pistolskott. Han var rätt liten men ingenting jämfört med mig, som endast mätte 161 cm över havet. Han var ändå lite drygt en decimeter längre än vad jag själv var.
"Oh yeah Niall. Justin Bieber, I kidnapped him and brought him here, look!" Svarade Harry ironiskt.
"Oh sorry. Who is this then? Wait, I know this. Emma right?"
"How did you know?" Frågade jag Niall som han tydligen hette.
"All Harry has been able to talk about is this girl he met, he has just been going on and on and..."
"Oh shut up Niall!"
"And on and on..."
Harry började jaga omkring Niall i lägenheten, men han slutade inte retas för det. Jag bara skrattade och Louis skrattade med mig. Nu blev två killar till synliga runt hörnet.
"What's all the noise about? Typical Niall." Sa den ena och log. Han hade svart hår och när han närmade sig mig och Louis noterade jag att han hade väldigt långa, vackra ögonfransar.
"I'm Zayn!"
"And I'm Liam!"
"Hi I'm Emma!"
Det blev ett stort kramkalas i hallen, gud vad gulliga alla var! Det här kunde jag vänja mig vid.
"You want a tour?" Frågade Liam snällt.
"Yes please!"
Alla tre killarna visade mig entusiastiskt runt i hela lägenheten. De pekade runt på alla saker och pratade samtidigt, jag kunde inte låta bli att småskratta åt dem. När vi kom in i den sista rummet de skulle visa, vardagsrummet, kom Niall och Harry i full fart. De sprang rätt in i mig och vi föll alla tre ihop i en hög på soffan som lyckligtvis stått bakom. Jag hade hamnat underst och kunde nu inte andas p.g.a. att killarna så gott som satt på mig.
"Aouh Harry you are sitting on my hand!"
"Sorry Niall!"
"Hello guys? Can't breathe under here!"
"SORRY EMMA!" Utbrast Niall och Harry i korus och reste sig klumpigt upp.
"Much better!" Andades jag ut.
"I'm hungry! Who's up for some food?" Frågade Niall glatt.
"I AM!" Svarade alla samtidigt.
Vi beställde hem kinamat som leverarades till dörren bara tjugo minuter efter telefonsamtalet.
"Wow that's fast!" Sa jag imponerat.
"Yeah you live in London now, everything's fast here!" Sa Harry.
"What do you mean by 'now'?" Undrade Louis.
Harry öppnade munnen för att svara, men jag hann före.
"I'm swedish, tada-a!"
"Really? That's so cool! Vi älskar dig!" Ropade Niall med överraskande bra uttal.
"Niall you're good! Where did you learn that?"
"Me and the lads have actually been to Sweden a few times."
"Really? Well, what do you think?"
"We love Sweden!" Niall tittade sig omkring för medhåll och alla nickade.
"Wait, Harry, you have told her...?" Liam såg lite orolig ut.
"Relax Liam I told her earlier today. No need to panic!"
Jag såg hur Liam andades ut. Sötnos! Jag kunde direkt avgöra att han var "pappan" i gruppen, omtänksam och beskyddande. Zayn var den lite tysta och mystiska, han hade inte sagt så mycket. Niall var den högljudda och glada, han skrattade oavbrutet. Louis var den roliga och kom alltid med kvicka kommentarer och Harry var... Han var mitt allt.
Dreams are meant for sleeping - Del 23
"Hi Em." Harry försökte kyssa mig försiktigt, men jag drog mig undan. Harrys ansikte sorgsnade till.
"What did you wanna talk to me about? Is it... Have you seen it?"
Jag förstod att han syftade på "What Makes You Beautiful"-videon. Jag tog några sekunder på mig att svara.
"Yes I have Harry."
"Oh crap..."
"And I feel like I deserve an explanation."
"Of course you do Emma, I..."
Harry bet smått på naglarna medan han försökte börja sin förklaring. Jag märkte på honom att han var jättenervös. Jag stålsatte mig för att inte skynda på honom.
"I just have to start off with saying that I really care about you Em..."
"Get to the point."
Jag var hård, men jag ville ha min förklaring.
"When I first meet you I think it's pretty obvious why I didn't say anything, because you don't just tell strangers who doesn't know who you are that you're famous."
"Okay I can see that."
"When I left you that time, I thought I would never see you again. Then you sat down on my lap on the tube and when I saw it was you, I couldn't help but smile. I never stopped thinking about you since the first time."
"Oh... I didn't know that..."
"It's true. I thought you were the cutest, most awkward, clumsy..."
"Okay okay let's not get carried away here Harry. I'm standing right here.
"No no I'm not trying to offend you! You were adorable! That's what made you memorable. Anyhow. On the tube I realized you really didn't know who I was, and I liked that. I liked being treated like everybody else, not like some rockstar. I asked you out in hope of a normal date. When that girl came up to us in the park..."
Harry tystnade och tittade ner i marken. Jag betraktade honom, undrade om han skulle fortsätta. Han andades in och lyfte upp huvudet.
"I thought I was screwed. You should have seen the look on your face. Confusion was written all over it. I was trying to see if you liked my for who I am and not for my fame, and that's why I didn't tell you. I was planning to I swear! I was only trying to find the right moment. But I guess there isn't a "right moment" to tell you something like this... I hope from the bottom of my heart this doesn't cost me the girl of my dreams. I'm so sorry Em!"
Jag hade stått tyst och lyssnat på allt Harry sagt. Det tog några sekunder för allt att gå in i skallen. När jag äntligen förstod hela sammanhanget, brast mitt hjärta lite. Harry tittade på mig, han bet på naglarna igen.
"Oh Harry, I'm sorry!"
Jag gav Harry en stor kram och han kramade mig hårt tillbaka. Så stod vi i säkert en minut. Jag kunde stå såhär för evigt, men så hörde jag någon ropa.
"Glad everything worked out for ya!"
"Oh shut up Louis don't ruin the moment!"
Det var killen i bilen, som uppenbarligen hette Louis, som hade ropat. Jag hade glömt att han fortfarande satt där. Nu öppnade han bildörren och klev ut på grusunderlaget.
"Oh I'm sorry who drove you here so you could make up with your girlfriend?"
"Stop being so damn cheeky Lou!"
"Introduce me, will ya?" Louis log.
"Emma, this is Louis, Louis, Emma."
Louis öppnade sina armar, tydligen ville han ha en kram. Jag skrattade till och gick fram och gav honom den där kramen så att han skulle slippa stå där som en idiot.
"Nice to meet you lovely. Do you two lovebirds want a ride?"
"Where?" Frågade jag förvånat.
"To our place!" Svarade Louis glatt.
"You wanna come?" Frågade Harry.
"Yes that would be great!"
Louis satte sig i förarsätet igen medan jag och Harry hoppade in där bak. Harry tog min hand och jag tog den höll kvar den länge i mitt grepp. Jag var så glad att allt drama var över.
"You guys are so cute I just want to eat you UP!" Louis retade oss hela vägen hem.
Tack hörni!
Jag blir så glad! Sitter och ler för mig själv framför datorskärmen, STORT TACK! Nu ska jag klura på del 23!
Dreams are meant for sleeping - Del 22
Nästa morgon när jag vaknade kände jag mig orolig. Sen kom jag på varför, det var tisdag och jag skulle konfrontera Harry. Okej Emma du ska ta det lugnt och inte börja skrika på honom, han förtjänar faktiskt en chans att förklara sig. Så jag drog på mig ett par shorts, en söt topp och eftersom det ännu bara var maj jag var inte redo att gå i full sommarutstyrsel än, så jag avslutade med en lite tjockare kofta över allt. Jag kunde iallafall trösta mig med att det var slutet av maj och sommarlovet låg bakom hörnet.
"Jag går nu!" Ropade jag till resten av huset.
"Okej vi ses ikväll!"
Jag fick stressa mig iväg till bussen för jag hade gått lite senare än planerat. Men vid busshållsplatsen hann jag springa ikapp den precis, och nu var jag röd och andfådd. Bra start på dagen! Bussen var rätt full så jag fick stå hela vägen.
"Next stop, Fairwell Kings High School."
Hela dagen var jag nervös inför det kommande samtalet med Harry. Dessutom hade jag panik över var vi skulle mötas. Jag hade ringt honom flera gånger sedan igår utan några lyckade resultat. Har han tappat mobilen i sjön eller varför svarar han inte?! Jag var så desperat att jag diskret försökte slå honom en signal under fysiken. Och min fysiklärare var inte att leka med. Som tur var blev jag inte upptäckt men Harry svarade inte heller. Vad skulle jag göra?!
När klockan stod på 15.23 befann jag mig på parkeringen och väntade. Jag var helt skakis. Tänk om han dyker upp och alla får syn på honom... Vänta, vad är det som bzzar? Jag lämnade mina tankar och kände hur det vibrerade i väskan. Det kanske är Harry som ringer! Displayen visade 'Harry', jag hade rätt.
"What the hell Harry where are you why haven't you answered any of my calls?!"
"Emma I'm sorry, I've been really busy."
"I bet you have."
"What's that supposed to mean?"
Shit Emma vad hände med ta det lugnt och låta honom förklara? Jag tog ett djupt andetag.
"Nothing."
"Oh no. I think I may just know what this is about..." Harry lät orolig på rösten.
"Back to my first question, where are you?!"
"I couldn't come to the parkinglot, sorry. I'm just outside the school, just where the woods start, you know?"
"Okay I'll be there in two."
Jag la på luren och började gå. Jag andades ut för att Harry tänkt på att inte visa sig på parkeringen där alla skulle ha sett honom. Jag rundade hörnet av skolan och såg det lilla skogsområdet Harry hade pratat om. En blå bil stod parkerad där. Någon satt i den, en kille som såg ut att vara ungefär i Harrys ålder, men det var inte Harry för han stod lutandes mot bilens baklucka och väntade på mig. Killen i förarsätet hade en randig tröja på sig och påminde mig lite om en seglare. Harry hade väl fått skjuts, han var ju bara 17 och hade inte körkort än.
"Hi Harry." Sa jag kort.
"Hi Em." Harry försökte kyssa mig försiktigt, men jag drog mig undan. Harrys ansikte sorgsnade till.
"What did you wanna talk to me about? Is it... Have you seen it?"
Jag förstod att han syftade på "What Makes You Beautiful"-videon. Jag tog några sekunder på mig att svara.
Dreams are meant for sleeping - Del 21
"I have thousands of questions for you Em."
"Bring it!"
"Okay let me see if I get this straight..." Alli såg förvirrad ut.
"Yeees Alli I tell you the guy I hit with my bike is famous. Who knew right?"
"And it's Harry Styles. Harry Styles from One Direction! I can't belive this. Oh you know what I just thought? What if there had been any journalists or fans when you ran him over!" Alli började skratta hysteriskt.
"That would not been funny! STOP LAUGHING! I'm leaving!"
"No... No Em don't... Don't go..."
Alli försökte få fram ord medan hon skrattade. Då började jag skratta åt henne istället. Efter en stund hade vi lugnat ner oss, och Alli hade flera frågor på lager.
"So how are you gonna handle the whole thing with him not telling you about it?"
"I'm meeting him in the school parkinglot tomorrow... Oh no! I can't do that!"
"Why no... Oh. That's right. He's famous."
"YEAH. Everyone would see him and there will be chaos. I have to call him! Why didn't he protest when I suggested the parking lot? Is he crazy!?"
Jag var snabb på att dra fram telefonen och ringde till honom.
"Damn he's not picking up!"
"That's not good."
"At least I have until tomorrow to get hold of him."
"That IS good!"
"Haha Alli. Your vocabulary is just A+."
"I know right?"
"I'm hungry. Do you have anything in the fridge?"
Jag vet inte varför jag ställde frågan för hemma hos Alli brukade jag ändå bara gå till kylen och kolla, villket jag gjorde idag också. Det såg ganska tomt ut.
"Mom haven't shopped this week yet."
"So then what?"
"I have a bag of potatochips stored under the pile of clothes in my room..."
"Works for me!"
Så jag sprang tillbaka till Allis rum och började rota i den enorma klädhögen som låg mitt på golvet. Alli kom strax efter och hjälpte till att leta.
"Where is it? This pile is HUGE!"
"I know I should probably tidy it up soon."
"I found it!"
Min hand höll nu i en påse grillchips. Jag försökte öppna den men det gick inget vidare.
"You suck Em."
"No I don't, wait just a little..."
POOF och så låg det chips över hela golvet. Jag kanske sög ändå.
"Eeh... Sorry Alli. Guess we have to eat of the floor."
"Euw. Luckily most chips landed on my pile of clothes. They are clean so that's fine."
Vi började båda samla chipsen av klädhögen och snart var den så gott som ren igen. Vi mumsade i oss chipsen och jag kände hungern dämpas lite efter varje chips.
"Oh, I gotta get home now."
"Okay I'll see you tomorrow at school!"
Alli kramade mig hej då vid dörren. Jag kände inte för att gå i drygt en halvtimme för att komma hem, så jag hoppade på en dubbeldäckare. Trots att jag bott i London i ett år nu tyckte jag fortfarande att dubbeldäckarna var häftiga. Precis som ett litet barn skulle jag alltid sitta på den övre våningen, bara för att.
Dreams are meant for sleeping - Del 20
"You have no idea Alli. I'll tell you in math, 'cause we start now. Come on we don't wanna be late!"
Jag tog tag i Allis arm och fick henne att springa med mig genom korridorerna så vi skulle hinna, för de där minutrarna jag hade till godo, ja de försvann snabbt när jag pratade med Alli.
"So, do you know about this band called One Direction?" Viskade jag till Alli.
"You haven't heard of One Direction?!" Hon såg helt handfallen ut.
"No, should I?"
"Um, YEAH! They're only like the most talked about boyband right now!"
"Really? I need to check that." Jag drog fram min telefon och googlade 'One Direction'.
"Woops... I think you're right." Jag hade fått hur många träffar som helst.
Var jag helt efter i den moderna världen, hur kunde jag INTE ha hört talas om One Direction? Enligt google-resultaten verkade de ju nästan kändare än självaste Micheal Jackson.
"I told you so! Now why do you ask me about One Direction?"
"Eeh, I wish I could tell you now, but I really really can't, you would flip."
"Why what would make me flip!? Tell me Emma!"
Jag viskade i hennes öra, när jag var färdig kunde hennes ansikte lika gärna vara uthugget ur sten.
"YOU SAID WHAT?!"
Alla vände sig om och glodde på oss, eftersom Alli skrikit de där ordet rakt ut.
"Schhh Alli!"
Jag såg alla blickar stirra sönder oss och jag försökte gömma mig bakom mina matteböcker, ett ganska meningslöst drag.
"You want to share something with your classmates Alli?" Undrade matteläraren och såg sur ut.
"Um no, no I don't!" Svarade Alli desperat.
"But we want to hear." Läraren var förbannad nu.
"I said no, respect my privacy please!"
Klassen började småfnissa, de visste att Alli hade vunnit. Min lärare, Mr. Cooper visste också att han blivit besegrad. Han vände sig mot tavlan och fortsatte skriva upp de avancerade ekvationer vi höll på att arbeta med.
"Told you you would flip."
"Of course I flipped! How can you not after hearing that!"
"How about I follow you home after school and we can talk more then."
"Sounds good."
Resten av matten satt vi tysta och "löste" ekvationerna. Matte var inte mitt bästa ämne. Dessutom hade jag bara Harry i tankarna. När jag försökte klura ut en uppgift flöt alla siffror bara ihop, det var hopplöst. Till slut ringde klockan äntligen ut och jag lämnade klassrummet fortare än kvickt med Alli i hälarna. Resten av skoldagen gick så långsamt, jag trodde aldrig den skulle ta slut. När sista lektionen var över skyndade jag och Alli hem till henne. Hon bodde bara minuter från skolan så det gick fort. Väl hemma slängde vi av skorna och stängde in oss på hennes rum.
"I have thousands of questions for you Em."
"Bring it!"
Dreams are meant for sleeping - Del 19
Jag vaknade någon minut innan väckarklockan faktiskt ringde. Men jag låg kvar och avnjöt de där 60 sekunderna innan det var dags att kliva upp. Då valde jag kläder, jeans och en simpel tjocktröja, jag orkade inte lägga ner någon tid på en snygg outfit, alla har vi såna dagar. Sedan gick jag för att äta frukost. Men när jag kom ut i köket var jag inte hungrig. Jag antar att jag fortfarande kände mig nere p.g.a hela Harry-grejen... Så jag skippade frukosten och gick för att sminka mig.
När jag stod och målade på mascaran råkade jag dra den tvärs över näsan så att jag fick ett stort svart streck, fantastiskt. Mascaran som var vattenfast och allt. När jag köpte mascaran tyckte jag vattenfast verkade som en bra idé, eftersom England är rätt oberäkneligt när det gäller regn och nederbörd men nu önskade jag att jag inte satsat på en vattenfast. Jag fick stå och gnugga näsan i säkert fem minuter. Visserligen försvann det svarta strecket men nu såg jag ut som Rudolf med röda mulen istället. Jag målade försiktigt ögonfransarna för att inte riskera ett nytt streck och sen drog jag ett tjockt lager puder över näsan. Nu såg det okej ut iallafall, färgen kanske försvinner lite innan skolan börjar.
När jag fixat klart mig hade jag lite tid över, så jag tog en banan bara för att jag insett att jag antagligen skulle dö av svält innan lunch annars och sen slog jag på laptopen för att kolla "What Makes You Beautiful" en gång till. Jag ville försäkra mig om att jag inte inbillat mig. Nej. Den fanns fortfarande där på youtube. Jag hade inte kollat visningarna på den igår så jag kollade nu och blev förbluffad över vad jag såg. 25 miljoner visningar?! Oj då det här var nog värre än vad jag trodde. Med 25 miljoner visnignar måste ju Harry och hans kompisar var megakända. Hur ska detta gå? Jag satte på låten, för jag ska inte ljuga den var riktigt bra. Jag replayade låten några gånger och hann nästan lära mig texten innan det var dags att cykla till skolan.
"HELVETE! Utbrast jag."
"Emma du väcker hela huset! Vad är det?"
"Glömde jag säga att min cykel blivit stulen?"
Mammas halvslutna ögon blev snabbt vidöppna.
"Vad säger du? Stulen? När då?!"
"I... Öh... Förra veckan någon gång."
"Kommer du inte ihåg?"
"Heh, naee.."
"Vi får väl köpa en ny cykel då, eftersom du lär behöva en under sommarlovet."
"Tack mamma, men jag måste fråga en sak..." Jag förberedde mig på att använda valpögonen.
"Vadå Emma?"
"Skulle jag kunna få skjuts till skolan? Jag hade glömt att jag var cykellös och om jag går nu kommer jag missa hela första lektionen..."
-Suck. Visst jag ska bara byta om..."
Mamma bytte snabbt om och strax satt vi i bilen på väg till skolan. Turen var på vår sida och vi fick grönt ljus vid alla korsningar. Jag hann till skolan med flera minuter till godo innan matten började. Jag ringde Alli och fick reda på att hon stod vid skåpen, så jag skyndade mig dit.
"Hey Emma! Haven't heard from you all weekend! Something interesting happen?"
"You have no idea Alli. I'll tell you in math, 'cause we start now. Come on we don't wanna be late!"
Jag tog tag i Allis arm och fick henne att springa med mig genom korridorerna så vi skulle hinna, för de där minutrarna jag hade till godo, ja de försvann snabbt när jag pratade med Alli.
Dreams are meant for sleeping - Del 18
"You do? Okay I'll walk you to the door."
Vi lämnade köket och när vi kommit utanför mina föräldrars synfält tog Harry min hand, och vid dörren kysste han mig hej då. Jag ville inte att han skulle gå.
Jag vred så att det klickade till i låset. När skulle jag få se Harry nästa gång? Förhoppningsvis snart. Åh nu har jag tid att skriva ner helgens händelser i min dagbok! Jag kastade mig på sängen och började skriva frenetiskt. När jag var färdig prickade jag dit den sista punkten och stängde boken. Nu då? Klockan var tio över sju en söndagskväll, och jag insåg just att jag fortfarande har pyjamasen på. Men det kändes inte så värt att byta till vanliga kläder nu. Just det jag har ju läxor. Helgen med Harry hade fått mig att glömma bort dem helt. Men nja jag var inte sugen på att börja skriva en lång uppsats om olika ekonomiska situationer så jag drog fram laptopen istället för att surfa runt lite på nätet. Jag älskade Youtube och kunde sitta för mig själv och le, skratta, förfäras, dansa och nynna med till videos i timmar. Jag var på musikhumor så jag satte på en musikvideo efter nästa och dansade för mig själv i sängen.
"Vad är det här för något?" Sa jag till mig själv och klickade på en video.
"What Makes You beautiful, One Direction... Låter väl bra!"
Videon startade på en strand och en kille började sjunga på en riktigt catchig låt. Han var snygg, väldigt snygg. Rufsigt hår och varma bruna ögon... När hans parti var slut visades en annan kille som började sjunga. Men... Vänta lite...
"HARRY?!" Jag skrek rätt ut.
Vad gjorde Harry i videon?! Var är det här?! Kunde han sjunga, var han med i ett band VAD HÄNDER?! Mitt huvud var fullt av frågor, men jag fortsatte kolla på videon. När refrängen kom var det tre killar till som hade joinat och de stod alla och sjöng och var glada. Okej så de var fem killar. Och de var riktigt bra. Så bra att jag började undra om jag drömde. Hade jag träffat en kille från ett band, ett riktigt band? Det enda jag gjorde genom hela videon var att stirra på Harry. Undrar hur jag skulle se ut om någon såg mig. Min haka var så gott som nere i golvet och mina ögon uppspärrade till max. Jag kunde inte tro det. Shit vad bra han var! Harry tog sista meningen i låten och sen var den slut. Hade jag just sett det här? En våg av stolthet sköljde över mig, men strax övertogs den av någon annat. Jag kände mig lurad, förd bakom ljuset. Varför hade inte Harry sagt något? Nu förstod jag precis vad som hade hänt i parken i fredags. Tjejen hade varit ett fan om fått syn på sin idol, och jag hade bara stått brevid och hoppats på att hon skulle lämna oss ifred. Jag kände mig ganska rutten. Om jag skulle träffa min idol ute på stan med en kille/tjej som bara stod tyst brevid hade jag tyckt att den personen var dryg och jag skulle känna mig hemsk som förstörde för dem. Ännu en gång, varför hade inte Harry sagt något? Nu skulle han få höra på ett och annat!
Jag slängde igen datorn och hoppade upp ur sängen. Mobilen låg på laddning uppe på byrån och jag ryckte ur sladden snabbare än snabbast. När Harry ringde den där dagen då min cykel blivit stulen hade jag sparat numret så fort samtalet avslutats, så det fanns i min kontaktlista. Jag var upprörd när jag satte luran mot örat och hörde signalerna gå fram.
"Hi Em!" Svarade Harry glatt.
"We need to talk Harry!"
"Now you worry me... What about?" Nu lät han osäker.
"I don't want to take it over the phone. When can you meet up?"
"Um, I'm sort of busy... Tuesday? After school?"
"Tues...?! Hmpf. You better be free on tuesday. My class ends 15.20 on tuesday. Be on the parking lot then!"
"Okay Em I promise."
Jag la på utan att säga hej då. Tisdag?! Han hade säkert albumsigneringar, inspelningar, tv-shower, konserter och massa annat tjafs som gick före mig. Nåja, han kunde gott få svettas lite. Jag låter fruktansvärd men jag kände mig så grymt sviken. Klockan var visserligen typ åtta nu, men jag ville bara att dagen skulle ta slut. Jag borstade tänderna slarvigt och eftersom jag fortfarade gick runt i pyjamas och var osminkad var det bara att dimpa ner i sängen. Men inte kunde jag sova. Det enda jag kunde tänka på var att Harry var med i ett band och hur han hållt det hemligt för mig hela tiden. Jag borde ha fattat nåt när tjejen ville ta kort med han och allt. Men nej jag hade varit helt clueless. Suck. Nu började jag fundera på hur samtalet på tisdag kommer utspela sig. Magen knöt sig. Jag ville verkligen att det skulle funka med Harry... Bara han säger något riktigt riktigt bra, jag vill så gärna förlåta honom.
Svar
Tack ska du ha, vad glad jag blir! Den kommer ut senare idag, håll utkik!
Dreams are meant for sleeping - Del 17
Harry satt ju där inne. Jag hade inte tänkt att mamma och pappa skulle få veta såhär! Det kändes konstigt att de skulle hitta en random kille de aldrig träffat förut i mitt rum liksom! Jag satte fart efter min lillebror.
När jag kom in i mitt rum såg jag Anton sitta på sängen och leka med sin brandbil - tillsammans med Harry. Anton körde bilen fram och tillbaka medan Harry gjorde brandbilsljud och viftade på fingrarna, vilket jag antog skulle föreställa eld. Anton tog fram slangen och "sprutade" vatten på Harrys händer och då började han långsamt tona ner viftandet tills det dog ut helt. Anton blev överlycklig över att han lyckats släcka, ehm, branden. När "elden" slocknat tröttnade Anton och sprang ut ur rummet igen.
"How cute! Is this your baby brother?" Harry tittade frågande på mig.
"Yes it is. His name is Anton, he's two. And he don't seem to care very much about why there's a stranger on my bed haha."
"No but when he walked through the door he just, stopped and stared at me. Then he came up to me and drove his firetruck back and forth on the sheats. So I joined and made it burn did you see that?"
Harry började vifta på sin fingrar igen. Jag skrattade och satte mig brevid honom.
"Okay, so I'm not sure I'm ready to introduce you to my parents yet..."
"Oh come on Em! I would love to meet them!"
"I don't know..." Jag var tveksam.
"I promise I'll be nice." Harry tittade på mig med två gröna valpögon.
"Fine, you can meet them. Just let me go out and give them a heads up okay?"
"I'll wait here."
Jag reste mig upp och gick ut till köket där resten av familjen befann sig. Jag tog ett djupt andetag. Men jag förstod inte, varför var jag så nervös? Kanske för att jag verkligen ville att det skulle funka med Harry. Dessutom är han den första killen jag presenterar inför mina föräldrar. Okej nu kanske jag vet varför jag var nervös!
"Mamma, pappa... Eeeh, det är någonting jag skulle vilja prata med er om."
"Vadå älskling?"
Pappa tittade upp ur tidningen han höll på att läsa och mamma vände sig om från spisen.
"Jo..."
"Hello everyone!" Harry stod glatt vinkandes i öppningen in till köket.
"Harry what are you- Öööh mamma, pappa, det här är Harry!"
Harry steg fram och skakade hand med två ytterst förvånade föräldrar. Sedan klev han tillbaka och ställde sig brevid mig.
"I thought I told you to wait!" Viskade jag sylvasst i Harrys öra.
"I couldn't help myself."
"Vem är detta?" Sa mamma och kollade på mig.
"Som jag sa, det här är Harry. Du vet, han som jag berättade om förut..."
"Åh är det här HAN? Killen som du skulle träffa i fredags? Han som nästan fick dig dödad?!"
"Nej nej mamma det var inte så, och det vet du! Jag har ju sagt att det var en bil som körde mot rött ljus!"
"Betyder inte att jag tycker om det... Men okej, jag ska ta det lugnt."
"Tack mamma."
"Okay I'm sorry but I can't understand a single thing you guys are saying."
Det var Harry som fick in den där sista meningen. Jag hade inte tänkt på att vi pratade svenska med varandra. Woops!
"Sorry Harry, I can't blame you. I was just explaining who you are to my parents."
"Hope you said something nice."
"You bet."
"Well it was nice to meet you, but I have to run!" Sa Harry.
"You do? Okay I'll walk you to the door."
Vi lämnade köket och när vi kommit utanför mina föräldrars synfält tog Harry min hand, och vid dörren kysste han mig hej då. Jag ville inte att han skulle gå.
Dreams are meant for sleeping - Del 16
"How about that tour now?"
"Yes, please."
Köket hade han ju redan sett, eftersom det var där vi hade vräkt i oss pizzan, så vi startade med vardagsrummet. Harry såg sig förundrat och intresserat runt i varje rum. Som avslutning visade jag Harry mitt rum. Han klev över tröskeln, gjorde en långsam 360 för att inte missa något, och sen la han sig på... Min säng?
"Haha Harry what?"
"I'm tired."
Harry putade gulligt ut med läppen och slog lätt på madrassen, han ville att jag skulle komma och sätta mig brevid. Det gjorde jag och precis när jag kom i kontakt med sängen la han sig ner på rygg istället.
"Are you gonna fall asleep now?" Frågade jag.
"No I just want to lie down. I don't have the energy to sit straight up."
"But you just ate like half a pizza!"
"Yeah but, I don't want to sit up."
"Okay lazy pants."
"You take that back!"
Nu fick jag fart på Harry! Han satte sig nämligen upp och åh nej, han började kittla mig! Jag stod inte ut med att bli kittlad! Jag är så kittlig så det finns inte!
"Ha-Ha-Harry stooop! I CAN'T BREATHE HAHAHA STOOOOP!"
"Only if you take that back!!!"
"Never!"
Han kittlade mig så mycket att jag inte fick någon luft. Jag bara låg och skrattade och försökte få fram ord, vilket inte gick så bra. Jag sparkade honom nästan i sidan flera gånger. Nu låg vi båda ner på sängen och plötsligt dunsade vi ner på golvet.
"AOUH!"
"Haha this is like the first time we met."
Harry hade slutat kittla mig och nu tittade han mig djupt i ögonen. Han hade ju rätt, det här var som första gången vi träffades. Han låg underst och jag hade hamnat ovanpå honom. Snacka om deja vu! Men den här gången skämdes jag åtminstone inte ihjäl. Det var bara roligt och istället för att raskt ställa mig upp låg jag kvar på hans bröstkorg och såg tillbaka in i hans ögon. Vi var varma och svettiga efter kittelkriget, och jag ville inte resa mig. Så vi låg kvar tills...
"Hallå vi är hemma!"
Åh nej. Mamma, pappa och Anton hade kommit tillbaka. Vilken tajming. Nu reste jag mig upp och jag hjälpte även Harry upp på benen.
"Stay here." Viskade jag till Harry.
Jag öppnade dörren bara tillräckligt för att jag skulle kunna slinka igenom.
"Heeej mamma! Hej pappa! Åh Anton vad har du med dig då?"
Anton höll i en brandbil som båda blinkade, tutade och hade snurrande hjul, det var som en riktigt brandbil, fast i miniformat. Anton såg mycket stolt ut över sin leksak.
"Fiiin?" Sa Anton och storlog mot mig.
"Jättefin Anton!"
Jag böjde mig ner för att få en kram, men Anton hade bråttom och ville leka med sin leksak. Han sprang förbi mig och jag vände mig om för att skrika "diss!" efter honom. Inte för han förstod ordet, han var två så jag kunde säga det utan att han fattade ett dugg. Men när jag snurrat runt såg jag hur han var på väg in i mitt rum.
"Anton nej det där är MITT rum!"
Harry satt ju där inne. Jag hade inte tänkt att mamma och pappa skulle få veta såhär! Det kändes konstigt att de skulle hitta en random kille de aldrig träffat förut i mitt rum liksom! Jag satte fart efter min lillebror.
Dreams are meant for sleeping - Del 15
Jag somnade så fort jag lagt mig på sängen, jag hann inte ens lägga mig under täcket, utan somnade bara rätt ovanpå. När jag vaknade var klockan 16.20 på eftermiddagen. Tur att det var lördag iallafall. Så hade jag åtminstone en dag till på mig att försöka fixa min dygnsrytm. Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla mobilen. Jag hade fått ett par sms, så jag la mig ner i sängen igen med mobilen i handen för att svara. Ett av dem var från Harry.
"How you feelin? Better I hope! xx. Harry"
Jag älskade att få såna här sms. Jag skrev tillbaka:
"Yes better now after many hours of sleep. U? xx. Emma"
Jag låste telefonen och gick ut i köket, för jag var hungrig. Inte så konstigt kanske med tanke på att jag inte har ätit på ca 1 ½ dygn nu. Tänkte inte direkt på mat efter igår kväll... Men nu kände jag hur magen vred sig. När jag öppnade kylen blev jag inte överlycklig precis. Den var i princip tom. Det enda som fanns var en gurka, ett mjölkpaket, en halväten macka och en burk keso som nästan var slut. Typiskt. Mamma har väl glömt att handla. Oentusiastiskt stängde jag kylskåpet och gick tillbaka till min telefon för att kolla om Harry hade svarat. Det hade han.
"Fine too. What are you up to? :) xx."
"Dying. My fridge is empty :( xx."
Vad skulle jag göra? Varken mamma eller pappa var hemma för tillfället. Jag var nyvaken och hungrig, alltså inte på humör för att ha ett tomt kylskåp. Surt satte jag mig i soffan och slog på MTV. En bit in i programmet ringde det på dörren.
"Men vad i..." Jag muttrade för mig själv och tog mig upp från min sköna soffposition. Jag låste upp och pressade ner dörrhandtaget och möts av doften av ost och salami.
"Hi Em! Saw your text. Hope you don't mind me popping in."
Utanför stod Harry med en pizza i händerna som såg ut att vara tillagad av självaste Gud. Jag nästan skrek av glädje.
"Harry oh my god you just saved me from going under!"
Jag tog emot pizzan med ena handen och drog in honom genom dörren med min andra. Så glad jag var att se honom!
"Oh it's nothing. Do you share?"
"We'll see, I'm starving!"
Harry tog av sig skorna och sprang efter mig som redan hunnit till köksbordet.
"Your house is lovely!"
"Thank you! I can give you a tour if you like. But first, FOOD!"
När jag var hungrig kunde jag inte göra någonting förrän jag fått äta. Det var så jag fungerade. Mig utan mat var samma sak som en bil utan bensin. Harry satte sig mitt emot mig och vi högg båda in på pizzan. Jag åt så fort jag kunde och Harry verkade ta det som en utmaning. Han började äta fortare och då blev jag sporrad att äta ännu snabbare. När pizzan var slut satt vi båda bakåtlutade på våra stolar helt proppmätta, ingen orkade röra på sig. Harry betraktade mig och till slut var jag tvungen att fråga varför.
"You are beautiful without make up, you know that?"
Just det. Det var det enda jag orkat göra innan jag gick och la mig i...morse blir det. Ta bort sminket. Jag rodnade. Jag kände mig inte så vacker precis.
"Stop..."
"I mean it"
Jag visste inte vad jag skulle säga, det var svårt att ta emot komplimanger som denna. För att byta ämne kom jag att tänka på den där rundturen.
"How about that tour now?"
"Yes, please."
Dreams are meant for sleeping - Del 14
"What do you say about maybe getting you home now?" Harry ställde sig upp och hjälpte mig sedan att ställa mig.
"Yeah my parents are probably worried sick now..."
"I'll walk you home."
Vi befann oss mitt i London men jag bodde inte alltför långt härifrån. Min hus låg ganska centralt. Vi började gå, Harry lade sin arm runt mina axlar, vilket var precis vad jag behövde. Vi sa inte mycket på vägen hem, det behövdes inte. Efter en kvarts promenerande stod vi utanför min dörr.
"I'm aware this has been a... Pretty adventurous night. But would you ever be intrested in seeing me again?" Harry lät lite osäker på rösten. Så söt han var!
"But Harry, of couse I am. This has not been your fault at all. If I weren't to see you again... Well let's just say that's not what I want."
Jag såg Harry diskret andas ut, som om han hållt andan medans han väntade på mitt svar.
"That's a relief. I'm glad! You just take it easy until next time, okay?"
"I will."
Harry kysste mig på kinden, vände sin ryggtavla mot mig och vandrade iväg. Han tittade bakåt och jag log mot honom. När han gick runt gathörnet och jag inte längre kunde se honom, stålsatte jag mig för vad som komma skulle när jag väl kom in genom dörren.
"EMMA VAR HAR DU VARIT?! Vi har oroat oss till döds här! Du skulle varit hemma för lääääänge sedan! Bäst för dig att du har en riktigt bra förklaring!"
Wow, mamma och pappa var inte glada... Hoppas bara de inte väcker Anton med allt gapande.
"Det har jag faktiskt..."
Jag började berätta och redan under tredje meningen brast jag på nytt ut i gråt. Mamma, som nyss stått och ilsket iaktagit mig från ett hörn av rummet, kom framrusande till mig. Hennes ansiktsuttryck gick från rött till förtvivlat. Desperat försökte hon trösta mig medan jag hulkade fram orden.
"Och sen... Jag såg... Ett starkt vitt sken komma rakt emot oss! Det var vi som hade grönt ljus, men..."
Det var verkligen inte lätt. Både mamma och pappa försökte lugna ner mig och få mig att sluta gråta. Nu var de inte arga längre. De förstod precis. Det är jag verkligen tacksam för. I mitt nuvarande skick skulle jag inte klara av att bli utskälld.
"Jag tror jag ska gå och lägga mig nu..."
"Gör det gumman. Du behöver vila."
Klockan var 6.45 på morgonen, och allt jag ville göra var att sova. Hela mitt dygn kommer att vändas men jag brydde mig inte. Bara jag får sova.
Dreams are meant for sleeping - Del 13
"HARRY WATCH OUT!"
Allt gick så fort. Ena sekunden åker vi bekymmersfritt genom Picadilly Circus och i nästa flashar hela mitt liv förbi bakom mina ögonlock. That's it. Nu ska jag dö. Mina armar kramade Harrys midja och jag håller så hårt jag kan, för att förmå mig själv till att känna lite trygghet, även om det är ganska meningslöst. Jag känner att vinden har slutat piska mig i ansiktet. Jag öppnar ögonen och inser att vi inte rör oss. Blicken är fäst vid marken och jag lägger märke till att Harrys fot står stadigt parkerad på asfalten. Först då vågar jag titta upp, och jag blir chockad över vad jag ser. Harrys huvud är vänt åt samma håll. Ett massivt rökmoln stiger upp mot himmeln. En gigantisk hög metallskrot ligger i korsningens mitt. Metallskrotet var för någon minut sedan sju, kanske åtta bilar. Jag börjar hyperventilera, andas Emma andas. Då vänder en förvånad Harry mot mig, han kanske glömde att jag också satt på vespan för... Han var nog rätt skakad själv.
"Emma breathe, please breathe!"
"I... I can't..."
Jag andas fortare och fortare. Harry håller om mig för att få mig att lugna ner mig. Det fungerar och efter en liten stund har jag återgått till ett bara något höjt andningstempo.
"Did this just happen, for real? How could I let you drive without a helmet? SO STUPID! You could have been dead just about now! And why did that car drive towards red light? What was that person thinking I know he or she wasn't thinking oh my god what about the people in the cars..." Jag pratade snabbt utan andningspauser och allt jag sa lät som ett enda långt ord.
"Emma you need to calm down! I don't have the answer to that but you are so upset right now. Please try to calm down!"
"I can't calm down Harry! YOU COULD HAVE DIED!"
Jag började gråta. Harry lyfte av mig från vespan och satte ner mig på asfalten och lutade mig mot en tegelvägg. Han placerade sig själv brevid och höll mig hårt. Jag grät värre än ett novemberregn, och jag kunde inte sluta. Men endast omfamningen från Harry fick mig att känna att det var okej att gråta. Så satt vi en bra stund. Till slut började mitt snyftande avta och jag försökte torka tårarna med tröjärmen. Harrys hand var snabbt framme för att hjälpa till.
"Thank you Harry. Thank you for not dying, for comforting me, holding me... This must be really hard on you too."
"Please Emma, what else would I have done?"
Jag log. Han var verkligen fantastisk. En sån här kille hittar man inte ofta. Och när man väl hittar en, ska man inte släppa honom.
Dreams are meant for sleeping - Del 12
En stark hand tränger sig ut genom de täta grenarna och greppar tag om min ena arm. Snabbt dras även jag in under pilträdet och där möter mina läppar Harrys i en perfekt kyss.
Kyssen varade i flera sekunder och när vi avslutade den öppnade jag mina ögon som jag hållt stängda, och blickade in i hans. De glittrade som stjärnorna en molnfri himmelsnatt. Jag öppnade munnen för att säga något, men han hann först.
"I really want us to try this."
Jag var förstummad. Kunde det här verkligen hända mig? Huvudet snurrade så fort av lycka att jag trodde det snart skulle lossna och dunsa ner i marken.
"Emma...? I would be really relieved if you said something about now..."
"Oh." Jag märkte att jag inte sagt ett ord. "Yes. I really wanna try this too Harry."
Harry log med alla sina perfekta tänder mot mig och jag gjorde detsamma. Vi kramades länge och väl, och vi stannade under pilträdet. Här kunde vi vara för oss själva utan att någon kunde se oss. Vi pratade om allt och inget tills natten infann sig. Jag kände kylan börja krypa kring mina ben men sa inget. Det fanns ändå inget Harry kunde göra åt saken direkt. När jag kollade klockan på mobilen blev jag chockad.
"Oh my gosh I'm in sooo much trouble! I was supposed to be home like... YESTERDAY!"
"Oops. Calm down Em! I can give you a ride!"
"With what vehicle? If you don't have a flying carpet parked somewhere nearby I don't know how you're supposed to do that." Sa jag sarkastiskt.
"I have my tricks."
Harry drog upp mig från min bekväma plats på gräset. Vi sprang ut från pilträdets skydd och hela vägen tillbaka till Hyde Park. Längs trottoarkanten stod en röd vespa parkerad.
"So that's how you got here!" Sa jag imponerat. Jag hade aldrig åkt en vespa eller något som liknade en vespa tidigare. Men jag var väldigt exhalterad nu! Harry slängde en mörkblå hjälm till mig.
"Won't you be wearing a helmet?"
"No I only have one. Didn't have somewhere to put my other one."
"But you can't drive without a helmet!"
"Emma, I said I couldn't bring the other one. Do you want a ride or not?!"
"NOT! You may get yourself hurt, or worst case scenario, killed!"
"No I won't! I'm good at this, trust me."
Fine. Jag hoppade upp på utrymmet som var kvar när han satt sig tillrätta på vespan. Jag hade bråttom hem. Harry höll in gasen och sparkade ifrån marken. Den röda lilla motordriva cykeln var inte långsam på att få upp farten. Snart susade vi två fram längs gatorna i London. När vi ska korsa Picadilly Circus reagerar jag snabbt på ett starkt sken som kommer emot oss, trots att det är vi som har grönt ljus.
"HARRY WATCH OUT!"
Dreams are meant for sleeping - Del 11
"I know."
Harry skrattade och la ner burgarna på bordet. Då hördes ett brak.
Först blev jag totalchockad. Sedan brast jag ut i gapskratt. När Harry lagt ner burgarna hade ett av bordsbenen knäckts och gått av, så hela bordet hade kollapsat i en hög av trä på marken. Det vara bara den otroliga timingen att bordsbenet gått sönder precis när Harry lagt burgarna på bordet! Jag skrattade så mycket att det kom tårar. Harry tyckte det var minst lika kul. Främlingar runt omkring hade också börjat småskratta eftersom vi två tyckte det var så roligt. Någon borde ha filmat.
"Those were some heavy ass burgers!"
Harrys kommentar fick mig bara att skratta ännu mer. Jag fick kramp i magtrakten och klarade snart inte av mer. Det här var den allra bästa sortens skratt. Efter någon minut kunde jag äntligen få fram ord igen.
"Now what? I don't feel like eating dirt. 'Cause our burgers are covered in it..." Påpekade Harry.
"Yeah me neither. Something else?"
"Yes please."
Vi valde att köpa några grillspett istället. Nu tog vi inget bord utan stod bara och höll våra spett i händerna. Vi kände båda att vi inte ville riskera ännu en bordrasering. Plötsligt såg jag något svart slinka in snabbt som satan under en buske.
"Did you see that?" Sa jag.
"See what?"
Harry såg frågande ut. Tydligen inte.
"I think it was a mouse or something?"
"And I think you're the first girl I've met that doesn't freak out when she sees a rat."
"Really?"
"Yes. That's cool.
Den här kvällen flyter ju på fint. Jag skulle nästan våga kalla det en dejt faktiskt.
Ett par timmar senare sitter vi på en bänk och äter varsin glass. Jag gillar verkligen den här grabben. Har nog aldrig känt mig såhär med någon annan kille tidigare. Magen pirrar, hjärtat rusar. När vi har ätit klart tittar sig Harry omkring. Tvärt reser han sig upp från bänken och springer in under ett pilträd ett par tio meter bort. Vad gör han?
"What are you doing you weirdo?!"
Jag reser mig också upp. Jag småspringer fram till pilträdet, men går inte in.
"Hello? What on earth are you..."
En stark hand tränger sig ut genom de täta grenarna och greppar tag om min ena arm. Snabbt dras även jag in under pilträdet och där möter mina läppar Harrys i en perfekt kyss.
Dreams are meant for sleeping - Del 10
"There's a lot of things you don't know about me." Svarade Harry finurligt.
Plötsligt kom jag att tänka på den där konstiga tjejen igen. Han hade rätt. Det var fortfarande mycket jag inte visste om honom.
Jag tvingade mig själv att få tjejen ut ur huvudet. Harry såg så glad ut att jag inte ville förstöra kvällen med att fråga igen, han ville uppenbarligen inte prata om det. Istället drog jag med honom till ett spel där man skulle kasta vattenballonger. Vattenballongerna skulle hamna i en hink och när tiden var ute spräckte man ballongerna och den som hade mest vatten i sin hink vann. Jag och Harry tog två hinkar brevid varandra.
"Ready, steady... GO!"
Jag var snabbt på att kasta min första ballong, men jag missade. Harry träffade och jag kände att jag blev taggad. Det här skulle jag vinna! Jag koncentrerade mig och det började gå bättre. Jag träffade nästan alla ballonger. Tutan tjöt, tiden var ute. Tjejen i ståndet spräckte ballongerna med en vass pinne.
"And the winner is... Number seven!"
Det var jag, jag vann faktiskt! Jag hade vinnarskalle och gillade inte att förlora. Men jag kunde även vara en rätt okej förlorare också, men det betydde inte att jag tyckte om det. Harrys hink var ändå nästan lika full som min, jag hade vunnit med en hårsmån.
"Here you go!"
Tjejen räckte över en stor säl till mig. Så söt den var! Harry verkade ta det bra. Han grattade mig och höll fram sin hand för att tacka för matchen. Jag tog den och skakade den.
"You want me to carry it for you?"
"Thanks!"
Jag räckte över sälen. Vilken gentleman. Det var lika stor som min överkropp men Harry bar den graciöst när vi trängde oss fram genom folkmassan.
"Time for some food don't you think?" Frågade jag, eftersom jag kände hungern komma smygandes.
"Yes! Please I'm dying!"
Jag ställde mig vid ett högt bord. Det var ett sånt där bord som man inte sitter vid utan står och bara har sina grejer på. Harry gick för att köpa oss varsin hamburgare. Tur att jag inte var en sån där tjej som alltid tog sallad när hon var med en kille. Jag tyckte bara det verkade konstigt. Vill jag ha hamburgare så tar jag en hamburgare, så enkelt är det bara. Harry kom tillbaka med två burgare i händerna och en påse pommes frites klämd mellan armbågarna. När han var två meter bort såg jag att påsen höll på att falla ur greppet. Jag sprang fort fram och fångade påsen precis i tid.
"Wow you have some good reflexes!"
"I know."
Harry skrattade och la ner burgarna på bordet. Då hördes ett brak.
Dreams are meant for sleeping - Del 9
"Um... It was nothing. Can't we just walk?"
Konstigt, Harry ville inte prata om det. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände nyss?
Jag var fortfarande förvirrad efter incidenten med den skrikande tjejen, men beslutade mig för att inte fortsätta fråga om det. Snart glömde jag bort det och jag och Harry gick och pratade resten av vägen till karnevalen.
"Your accent is good, but I think I hear a bit av another accent in your sentences sometimes. Are you not from here?" Frågade Harry.
"You are good. I've been practising my english but I guess I haven't gotten all of my accent away yet. No I'm not from here."
"So tell me!"
"I moved here a year ago from Sweden with my family."
Jag märkte att jag fångat hans intresse.
"Sweden? Really? That's awesome! I've heard all you swedish girls are beautiful. Now I know it's true."
Temperaturen i mitt ansikte steg flera grader.
"Oh stop it." Sa jag generat.
"No I mean it! Please just accept my compliment."
"Okay... Fine. Thank you."
"Oh we are here now!"
Harry pekade på flera stora uppslagna tält framför oss. Karuseller som gick runt och runt och runt, stånd fyllda med alla möjliga sorters mat och olika spel upptog hela mitt synfält.
"Look!"
Harry tog min hand och drog med mig till ett jongleringstält.
"How many balls can you handle?!" Ropade en man med megafon.
Harry klev fram till mannen. Småfnissandes eftersom den där meningen kan missförstås en aning. Jag började skratta jag med.
"Give me three."
"Oh okay!"
Megafonkillen gav honom tre färgglada bollar. Harry slickade sig runt läppen och gjorde sig beredd. Han kastade upp en boll, sedan nästa och till slut den tredje. Sedan stod han där med läppen koncentrerat hängandes utanför munnen och slängde runt de där bollarna.
"Here comes another one!"
Megafonkillen slängde in en fjärde boll. Det överraskade Harry men han fick snabbt tillbaka kontrollen och stod nu och jonglerade med fyra bollar. Jag var som förstummad. Jag kan knappt kasta runt två. Efter en liten stund slängde Harry bort bort bollarna och avlsutade med ett gulligt "tadaa!"
"I didn't know you can juggle."
"There's a lot of things you don't know about me." Svarade Harry finurligt.
Plötsligt kom jag att tänka på den där konstiga tjejen. Han hade rätt. Det var fortfarande mycket jag inte visste om honom.
Dreams are meant for sleeping - Del 8
"Over here Emma!"
Jag kikar runt över axeln och ser Harry stå och vinka mot mig. Jag börjar småspringa mot honom och jag ser hans armar lyftas upp en aning. Skulle han ge mig en kram? När jag kom fram kramade han mig snabbt och jag kramade tillbaka. En varm känsla spred sig i min kropp. Så det är såhär det känns att vara förälskad... Jag upptäckte att han höll i två muggar.
"I bought us milkshakes!"
"Aw Harry! That's so sweet of you."
Jag tog den ena muggen och började sippa på milkshaken. Banan. Jag älskade bananmilkshakes.
"Did I get it right?"
"You bet. I love banana!"
"Thank god, I just chose some flavour and hoped you would like it."
"Well, I did so thank you."
Harry började suga på sitt egna sugrör.
"So where is this carnival-thing?"
"Oh. It's a little walk from here. Takes maybe about... Fifteen minutes?"
"Let's get going then!"
Harry började gå i en riktining och jag följde efter. Vi surplade högt på våra milkshakes och skrattade när alla som befann sig i närheten stirrade på oss för att vi var så högljudda. Harrys ena hand dinglade inte alls långt från min egen. Jag hade lust att bara ta tag i den men lät bli. Det kanske vore att gå lite fort fram. Tänk om han ryckte bort den? Jag vågade inte testa. Plötsligt kom en skrikande tjej som fram till oss, kanske runt fjortonårsåldern.
"I love you! Can I take a picture?"
Jag tittade konstigt på henne. Varför springer hon fram och säger "I love you" till någon hon uppenbarligen aldrig mött förut?
"Of course! Emma, can you hold the camera?"
Jag tog kameran med stela händer. Vad var det som pågick? Jag förstod ingenting. Men jag sa inte emot utan tryckte snällt på avtryckaren. Blixten lös upp Harrys och tjejens ansikten. Flickan hade världens smil på läpparna. Men det var ingenting mot Harrys. Jämfört med hans leende kunde hon lika gärna just ha fått höra ett dödsbesked. Harry släppte greppet han hållt om tjejens axlar medan jag tagit kortet och jag överlämnade kameran.
"Thank you so much! I can't believe this! I just met Harry Styles!"
"Well and I can't believe I just met you."
Vad söt han var. Men kunde inte den här främlingen lämna oss ifred nu?
"I have to get going now, but it was lovely to meet you."
Yes, Harry försökte snällt mota bort flickan. Äntligen skulle vi snart vara på väg igen!
"Okay I'll leave you alone now. BYE!" Tjejen vände sig om jag gick därifrån. Det var då på tiden.
"What was that about?"
"Um... It was nothing. Can't we just walk?"
Konstigt, Harry ville inte prata om det. Jag förstod ingenting. Vad var det som hände nyss?
Dreams are meant for sleeping - Del 7
Glatt struttade jag hem den 45 minuter långa promenaden som det tog från skolan till mitt hus. Hela vägen byggde jag upp scenarion i huvudet om min och Harrys träff ikväll. Det gick fort att komma hem när man har en fantasi som min.
Jag slog på duschen så fort jag kom hem. Om lite drygt två timmar skulle jag träffa Harry! Det måste bli perfekt. Jag tog av mig kläderna och ställde mig under den heta vattenstrålen. Masserade in schampoo så det löddrade ordentligt, sköljde ur. Hårinpackning var en självklarhet. Jag lät den sitta i några minuter samtidigt som jag rakade ben och armhålor. Avslutade med mängder av balsam för en fin finish. När jag klev ur duschkabinen ser jag på klockan att jag har stått där inne i en halvtimme. Men det gör inget jag har fortfarande gott om tid. Jag går för att välja kläder medan jag låter handduksturbanen sitta runt huvudet för att håret åtminstone hinner torka någolunda. Men gud. Vad ska jag ha på mig? Panik!
Efter tjugo minuters letande känner jag mig nästan redo att ge upp. Jag orkar inte. Ingenting är bra nog! Antingen är det för fint eller så är det för vardagligt. Har bara lust att gå dit naken. Fast nae.
"Hallå Emma-Wemma!"
Det var mamma som ropade ute från korridoren.
"Mamma jag heter Emma..."
"Kolla vad jag har åt dig!"
Mamma kikade in genom dörren med en kasse i ena handen. Från Forever21. Kläder! Snälla låt det vara något som passar tilll ikväll... Jag tog emot påsen och tog en titt.
"Wow mamma! Tack!"
Ut drog jag en urgullig blå-vitmönstrad kjol. Perfekt! Den kunde jag enkelt matcha med en simpel vit skjorta och en kuvertväska av något slag.
"Hoppas du gillar den! Jag såg den i skyltfönstret och tänkte, den där känns verkligen som Emma."
Mamma är bäst. Hur kunde hon veta? Jag har ju inte ens sagt något om Harry än. Det kanske är så dags nu.
"Men Emma lilla, varför har du inte sagt något?"
Jag hade berättat allt för mamma och jag såg att hon helt klart var intresserad. Hon blev som en tonåring igen när jag pratade tjejsnack med henne. Vi var bästa vänner. Jag är så lyckligt lottad att ha en mamma som hon.
"Tja, jag visste ju inte om det skulle bli något... Asså. Det har ju fortfarande inte hänt något men vi ska iallafall träffas ikväll!"
"Åh vad spännande! Var?"
"Han bjöd med mig på någon karneval som kommer till stan ikväll. Jag ska träffa honom klockan åtta i Hyde Park. Så jag måste göra mig iordning nu mamma! Jag har bråttom!"
"Det är över en timme tills du än ska gå."
"Mamma!"
"Okej, okej jag förstår faktiskt. Jag har också varit i samma situation. Ge hit plattången!"
Det märktes av mamma blev väldigt ivrig när det kom till såna här saker. Och hon var bra på dem också. 30 minuter senare hade mamma förvandlat mitt plattade hår till ett svall av slarviga bruna lockar.
"Du är bäst."
"Så lite så. Spring iväg och sminka dig nu!"
Jag stack iväg till badrummet där jag hade allt mitt smink. Jag lade en naturlig sminkning med mascara, ljusbegie ögonskugga, lite solpuder och toppade looken med ett ljusrosa läppglans. Klart! Jag beundrade min bild i spegeln, såg ju inte så pjåkig ut ändå. Nu var det tjugo minuter tills jag skulle träffa Harry så det var dags att börja gå mot Hyde Park. Jag valde ett par skor med rätt låg klack. Ett smart val eftersom vi ska gå runt på en karneval hela kvällen. Jag tog på mig en stickad kofta för att inte behöva frysa sen. Jag klev ut genom dörren och började gå i riktning mot Hyde Park, eller som jag hellre skulle kalla det, en underbar dröm.
Dreams are meant for sleeping - Del 6
Han vill väl kanske inte verka så angelägen bara... Jag måste anta det annars blir jag tokig. Lite drygt en timme senare slängde jag skolväskan över axeln för att trampa iväg till skolan.
Långsammaste. Skoldagen. Någonsin. Fortfarande ingen Harry som har ringt. Inte ens ett sms. Jag satt på sista lektionen och bara väntade på att klockan skulle slå halv fyra. När klockan äntligen träffade klockslaget rusade jag ut till... Mitt tomma cykelställ? TOMMA CYKELSTÄLL?! Vart var min cykel?! Varför står den inte här i cykelstället som den ska? På marken ser jag mitt gråa lås, i två delar. HELVETE! Någon har klippt sönder mitt lås! Vem tar med sig en sån tång i väskan? Jag menar, det behövs ju något rejält för att klippa upp det där låset. Ja tydligen något idiot som bara var tvungen att förstöra min dag lite mer. Jag måste ringa Alli. Hon har visserligen inte slutat än men det struntar jag fullständigt i. Det här är viktigt! Precis när jag tänker ta upp telefonen känner jag att det vibrerar i fickan. Displayen visar ett nummer jag inte känner igen. Jag svarar med ett tveksamt hallå...
"Hey Emma!"
"Hello? Who is this?"
"It’s me silly! Harry!"
Harry! Det var Harry! Mina mungipor drogs uppåt och jag glömde raskt bort min stackars cykel.
"Oh Harry! Sorry, I didn’t recognize your voice on the phone. How are you?!"
Jag insåg att jag kanske sa det där sista lite väl entusiastiskt. Ta det lugnt nu Emma...
"I’m fine thanks. Listen. I’ve got one spare ticket for a carnival that’s coming to London tonight. Care to join me?"
"Yes that would be great, love to! When and where?"
"8 PM, meet me in the east corner of Hyde Park, you know the one with the abandoned cabin?"
"Yes I know that one. 8 PM, I’ll be there. See you then!"
"See you!"
Jag lade på först. Tänk! Harry vill träffa MIG ikväll! Plus att det är fredag! Han vill spendera sin fredagskväll med mig! Det här kommer bli den bästa kvällen någonsin! Jag måste hem. Hem nu och börja göra mig redo! Att min cykel just blivit kidnappad verkade plötsligt inte så viktigt längre. Glatt struttade jag hem den 45 minuter långa promenaden som det tog från skolan till mitt hus. Hela vägen byggde jag upp scenarion i huvudet om min och Harrys träff ikväll. Det gick fort att komma hem när man har en fantasi som min.
Dreams are meant for sleeping - Del 5
Jag tråcklade mig ur skorna och hängde jackan på kroken för att springa in på mitt rum och skriva ner kvällens händelser i min lilla dagbok...
"Hallå gumman, är du hemma än? Ja det är du, jag ser ju det. Man hänger upp jackan när man kommer hem Emma!"
Det var mamma som pratade med mig utifrån hallen.
"Men jag har ju hängt upp-"
Jag kom ut genom dörren från mitt rum, och såg jackan ligga i en hög på golvet. Jag måste ha missat kroken.
"Förlåt mamma, jag hängde upp den men det måste ha ramlat ner igen?"
"Det gör inget. Ska jag göra kvällsfika?"
En halvtimme senare satt vi alla och mumsade på stekta äppelklyftor med kanel i vaniljyoghurt. Godare fika finns nästan inte. Jag var kluven. Skulle jag berätta för mamma och pappa om Harry? Eller skulle jag vänta?
"Men lilla Anton gubben, vaniljyoghurten ska hamna i munnen, inte i knät."
Anton var två och hade inte världens bordsskick än. Jag skrattade. Anton hade yoghurt över hela hakan och det droppade ner i hans lilla, lilla knä. Mamma försökte torka upp men Anton fortsatte bara dregla ner mer yoghurt. Det såg väldigt roligt ut. Till slut gav mamma upp.
"Jag tvättar Anton i badkaret när han har ätit klart istället."
När jag ätit färdigt ställde jag disken i maskinen och gick för sova. Inte för att jag tror att jag kommer somna, men man måste ju försöka. Jag tog tre trappsteg i taget när jag sprang ner för trappan. Mitt rum har sitt egna lilla badrum, det kallar jag lyx. Det hade jag inte hemma i Sverige! Det enda som saknades var en walk-in closet. Mina kläder låg pressade i garderoben och byrålådorna, de flesta var överfulla och snart skulle jag inte få plats med mer. Men jag har ett utrymme i en skrubb brevid mitt rum som jag använder som nödgarderob. När vi flyttade till London shoppade jag upp nästan alla mina besparingar direkt. Men inte allt, jag har en del pengar inlåsta i ett litet kassaskåp som står gömt längst in i garderoben, och mamma har nyckeln så jag inte ska kunna låsa upp och ta pengar där ur när jag vill. För annars skulle jag nog bli pank rätt fort här i England. London är ju en av de bästa shoppingstäderna man kan tänka sig. Oxford Street är min favoritgata. Där finns ALLT. Jag hittade till och med en affär som sålde enbart plåster, med alla mönster och färgskalor du kan tänka dig. Skulle gissa på att de lär gå i konkurs snart. Vem köper specialdesignade plåster som kostar tio gånger mer än de vanliga i affären som fungerar minst lika bra?
Jag hade rätt. Jag sov inte bra den natten. Det sista jag minns var att jag kollade på klockan och det stod 5.24, och nu var den 6.30 och jag hörde väckarklockan skrika på mig rätt i vänstra örat. Jag slog surt på avstängningsknappen men klev ändå upp. Jag vet att om jag inte går upp direkt slutar det bara med att jag ligger där och tänker ”5 minuter till...” och till slut somnar om. Sen måste jag stressa mig iväg till skolan för att inte bli allt för sen och jag hatar att stressa. Åh nej! Jag har glömt att kolla mobilen! Hoppas inte att Harry har ringt och så har jag missat det. Mobilen låg på laddning uppe på byrån och jag slet loss den ur kontakten. Inget. Nada. Jag var lättad över att inte ha något missat samtal från Harry men jag kunde inte hjälpa att samtidigt känna besvikelse. Han vill väl kanske inte verka så angelägen bara... Jag måste anta det annars blir jag tokig. Lite drygt en timme senare slängde jag skolväskan över axeln för att trampa iväg till skolan.
Dreams are meant for sleeping - Del 4
"I’m usually not this easy, but hand over your phone."
Smilgroparna poppade fram i hans ansikte och jag dog. Handen grävde sig ner i högra fickan och drog upp en Iphone.
"An Iphone? Okay I’m not very good with these phones, but… I’ll give it a go."
"It’s a phone, how hard can I be?" Frågade Harry.
"I don’t know why but I always end up pressing the wrong buttons, or pressing "back" and then I need to start all over and-"
"Come here again so I can see you’re not typing in something wrong."
Harry klappade på sitt knä. Jag satte mig ner, fjärilarna spred sig magen.
"Let me see... You press ‘contacts’ and then you just- No Emma not there, here!"
Harry tryckte bakåt och sedan på ’kontakter’, eftersom jag missat och tryckt brevid istället. Nu hade siffrorna kommit upp och jag skrev in mitt nummer försiktigt för att försäkra mig om att jag inte skrev fel siffra någonstans. Jag kände Harrys blick över axeln. Jag dubbelkollade numret i säkert en minut.
"You done?"
"Yeah... I think so."
Jag lämnade tillbaka telefonen i Harrys framsträckta hand och han la tillbaks den, men den här gången i vänstra fickan.
"This is my stop, and I kinda need to get of so, I'll phone you!"
Harry puffade mig lite lätt för att jag skulle resa mig upp. Jag bytte till platsen mittemot och han lyfte sig långsamt upp från sätet.
"Pick up when I call okay?"
Harry vinkade precis innan han gick ut ur vagnen. Jag hade vinkat tillbaka och nu satt jag och kände ett stygn av tomhet efter han lämnat mig. Jag tog upp min Ipod och försvann in i musiken.
På hemvägen snubblade jag tre gånger för att jag var så ivrig. Jag skuttade till musiken och snurrade runt. Så glad var jag! Jag kan inte fatta att Harry ska ringa mig! Jag har kört på honom med min cykel och satt mig i hans knä på tunnelbanan. Ändå ville han ha mitt nummer! Snälla låt inte det här bara vara en dröm nu... Jag nöp mig själv. Aj! Det är nog ingen dröm. Jag är så lycklig just nu!
"Jag är hemma!"
Inget svar. Nehepp. Var kan de vara någonstans då? Mamma och pappa kanske har tagit Anton för att köpa glass? Han gillar ju glass. Speciellt den där blå konstiga smurfglassen. Jag vet inte vad han ser i den. Eller smakar kanske man ska säga. Jag tråcklade mig ur skorna och hängde jackan på kroken för att springa in på mitt rum och skriva ner kvällens händelser i min lilla dagbok...
Dreams are meant for sleeping - Del 3
Efter att ha pratat och skrattat tillsammans med Alli i ett par timmar var det dags att dra sig hemåt.
"Bye now! See you in school tomorrow! Only a few weeks left then we get summer break! We can do this!"
"Yeah just got to hold out a little bit longer. See ya!"
Jag klev över trösklen och Alli stängde dörren efter mig. Jag skuttade ner alla de 32 trappstegen som gick upp till huset och vandrade upp längs gatan för att komma till tunnelbanan. Det var det snabbaste sättet hem och jag kände mig rätt trött, så jag ville bara hem fortast möjligt. Jag ploppade in hörlurarna i öronen smådansade för mig själv när ingen såg medan jag gick. Tunnelbanan var punktlig och jag klev över det lilla gapet mellan vagnen och plattformen och vagnen var i princip tom. Jag tittade ner i min Ipod för att jag skulle byta låt och utan att tänka mig för satte jag mig ner på ett tomt säte. Trodde jag.
"Well okaaay..."
Jag insåg just vad jag hade gjort. Jag reste mig upp snabbare än en nytankad racerbil och vände mig hastigt om för att be om ursäkt.
"Oh! I’m sorry I wasn’t loo-"
Jag tystnade mitt i meningen när jag såg vem jag satt mig på. Det där leendet och de gröna ögonen gick då inte att ta miste på.
"You again? Emma right? What are the odds?!"
Jag kände ansiktet blossa upp i en knallröd ton.
"I don’t even have your number yet, but yeah feel free to sit on my lap if you want to."
"Why do I always do this?"
Harry sprack upp i ett leende som fick hela min värld att vändas upp och ner. Jag tror att ödet försöker säga mig något. Kanske att jag borde bli lesbisk? Vad annars liksom jag gör ju bort mig varenda gång jag stöter på den här killen.
"Maybe you just can’t resist me." Sa Harry och såg mig i ögonen.
"Yeah you’re right. You got me."
"Haha. Well. Just to be sure to be prepared for future accidents, like if you decide to hit me with a car next time we bump in to each other. Maybe I can have your number and we call it a date? If I know when we’ll meet up next time, I can bring a helmet."
Herre min gud. Han frågar efter mitt nummer! Glöm det där jag sa om att ansluta mig till den andra sidan!
"I’m usually not this easy, but hand over your phone."
Smilgroparna poppade fram i hans ansikte och jag dog. Handen grävde sig ner i högra fickan och drog upp en Iphone.
Dreams are meant for sleeping - Del 2
Alla dessa tankar rusade genom mitt huvud när jag trampade hem på min cykel. Jag hade vänt om och cyklat tillbaka samma väg som jag kom ifrån så jag var säker på att hitta hem. Cyklen var hel iallafall. Alltid något. Men nu förbannade jag mig själv för att jag var en sådan fegis.
"Du skulle behöva en pojkvän. Han var definitivt pojkvänsmaterial. Söt, sinne för humor, tycker JAG är rolig, fantastiskt leende... Nu när jag tänker efter hade han ju smilgropar också. Smilgropar! Kunde han vara mer perfekt?"
Jag avslutade meningen och la tillbaka dagboken tryggt under kudden. Jag såg alltid till att byta mina egna sängkläder, så ingen skulle hitta den. Jag skulle dö om någon hittade min dagbok. Under fyra års tid har jag anförtrott mina allra hemligaste tankar i den här lilla boken. Om någon skulle få tag på den... Jag skulle hellre se himlen falla ner.
"Jag sticker nu!" Jag ropade till mamma i köket, hon svarade och jag stängde och låste dörren efter mig. Jag skulle till min bästa kompis, Alli. Vi har bara känt varandra knappt ett år men det känns som att vi känt varandra så mycket längre. Jag är relativt nyinflyttad förstår du. För ett år sedan, då gick jag i 9:an, fick pappa ett jobberbjudande här i London, så jag, mamma och min lillebror Anton fick snällt följa med och lämna Sverige bakom oss. Ja du hörde rätt, Sverige. Jag kan inte fatta att jag äntligen fick lämna det där kalla oberäkneliga landet och flytta till London! Det var ledsamt att lämna mina vänner, men jag håller kontakten över telefon och internet så det funkar. Men jag har fått nya vänner här, och Alli är min allra bästa.
"Alliiiiii! Open the doooor!" Jag stod och bankade på hennes ytterdörr. Jag visste att hon var ensam hemma, annars hade jag aldrig stått här ute och gormat som en apa. Jag hörde springande fotsteg i trappan, jag vet hur stressad Alli blir när någon väntar vid dörren. Jag skrattade för mig själv innan jag nästan fick dörren i ansiktet.
"Emma! Finally I thought you were lost or something!"
"Ahaha no, the tube was late so..."
"Aaa."
Alli lät sådär som om hon just fått en snilleblixt. Jag skrattade till och gav henne en kram samtidigt som jag försökte ta av mig ena skon.
"You know you don’t have to do everything at the same time."
"I’m a girl Alli! We are supposed to be able to do two things at the same time."
"It’s something you are not telling me Emma. I can see it on that cheeky smile of yours!"
Jag kom tillbaka från mina tankar. Vi satt i Allis rum på hennes säng. Hon betraktade mig och log finurligt. Jag förberedde mig på att berätta hela historien...
"Do you get what I’m saying? I FREAKIN’ HIT HIM WITH MY BIKE! Oh my gosh. Why does this happen to me?"
"Hahaha that’s so typical you. I think you're exaggerating. It’s not that bad. Based on what you’re telling me it sounds like he maybe thought you were kind of charming."
"Charming?! He probably has some pretty bad bruising by now! But… He was really cute though, and now I will never see him again.."
”Never say never…”
Alli spelade upp början på Justin Bieber låt “Never Say Never” och jag kunde inte hålla mig från att fnissa till. Hon visste verkligen hur man fick mig på bättre humör. Men jag var fortfarande rätt nedstämd.
"Don’t say that. Maybe he lives around here. If you’re lucky you’ll run him over again soon!"
"Stop it Alli, that’s not funny! It was the most embarrassing moment of my life. I just stood there like an idiot, no sorry, I was LYING there like an idiot apologizing! He must have thought I was a complete moron because I didn’t even get up right after the crash. I stayed down for a good half minute."
"HAHAHA EMMA! YOU REALLY DID THAT?!" Alli skrattade så mycket att hon fick tårar i ögonen. Jag slog henne med en kudde som låg brevid mig för att hon skulle sluta, men det fungerade inget vidare. Till slut gick det inte längre, hennes skratt smittade av sig på mig och vi låg båda och skrattade så vi fick ont i magen.
Efter att ha pratat och skrattat tillsammans med Alli i ett par timmar var det dags att dra sig hemåt.
"Bye now! See you in school tomorrow! Only a few weeks left then we get summer break! We can do this!"
"Yeah just got to hold out a little bit longer. See ya!"
Dreams are meant for sleeping - Del 1
"Gud vad folk det är ute idag..."
Jag svängde vänster med cykeln in på Regent Street och såg en smal väg mellan två överreklamerade höghus. Jag tog in där, bara för att slippa folkmassan. Jag har inte tagit den här vägen förut, men jag hittar nog hem ändå. Lite kul med omväxling, kan ju inte alltid ta samma väg hem från skolan varje dag i tre år. Ju längre in jag cyklar, desto trängre blir det. Men det måste finnas ett slut, det stod inte någonstans att det var en återvändsgränd. Gatan går kraftigt åt höger några meter fram och jag hakar på.
"Ouch! Oohh.."
Jag känner kullerstenens underlag mot min ena hand, men något mjukt under min andra. Faktum är att jag tror jag ligger på något mjukt. Jag tittar upp och ser ett ansikte. En kille. Jag har kört på en kille med cykeln! Herregud vilken klant jag är!
"Oh my god! Are you okay?! I’m such a cluts. Are you hurt?"
Jag vågar mig på en titt medans jag väntar på svar. Han har gröna ögon. Jag som är svag för gröna ögon...
"Wha… What happened? Why are you laying on top of me?"
"I’m so, so sorry! I must have run you over with my bike!"
"It’s… I’m fine, I think. Are you going to get up or what?"
Han log samtidigt som han sa det där sista. Jag insåg att jag fortfarande låg kvar på honom med handen på hans bröstkorg. Jag reste mig upp snabbt och tittade ner i marken. Gud så pinsamt. Jag kan inte fatta att just gjort det här.
"I’m Harry."
Jag tittade upp. Han stod där och smilade och räckte fram sin hand. En perfekt vit tandrad skymtade och jag blev som förtrollad.
"Hello?"
Jag insåg att jag stod där tyst, stirrandes utan att svara. Jag tog hans hand och skakade den försiktigt.
"I’m Emma."
"Nice to meet you Emma. Do you run guys over with your bike often?"
"No, usually I put out my leg and trip them over."
"Hahaha funny, very funny."
Han skrattade till. Jag kom på mig själv med att känna tillfredställelse när jag fick honom att skratta. Sluta nu Emma, du kommer antagligen aldrig träffa den här killen igen...
-I better be off then, I have a thing. But it was nice laying on the cobblestone with you!
Han slog mig lite lätt på axeln, vände sig om och gick iväg. Jag vinkade. Jag visste att han inte kunde sig mig men jag vinkade ändå. Hur dum får man vara. Nåja, ingen kunde ju se mig.
”Emma, ibland är du den dummaste tjejen i världen.” Varför, VARFÖR bad du inte om killens nummer? Han var skitgullig ju! Fast jag körde faktiskt på honom med cykeln... Varför skulle han ge sitt nummer till mig? Ääh jag kunde ju ha frågat iallafall, men icke Emma kunde inte be om hans nummer för det är sååå farligt...”
Alla dessa tankar rusade genom mitt huvud när jag trampade hem på min cykel. Jag hade vänt om och cyklat tillbaka samma väg som jag kom ifrån så jag var säker på att hitta hem. Cyklen var hel iallafall. Alltid något. Men nu förbannade jag mig själv för att jag var en sådan fegis.
Kul att du hittat hit!
Hallå. Jag är en femtonårig tjej som lider av sjukdomen One Direction Infection. Symptom? Sömnlöshet, konstant tvång att prata om One Direction, evighetslångt tittande av videos, bilder och annat som har med One Direction att göra, you name it. Ni kanske lider av samma sak? Om du nu gör det, är jag glad att du hittade hit. Eftersom alla mina fantasier troligtvis inte kommer bli verklighet, tänkte jag leva ut dem i en novell om just, One Direction. Feel free att följa den och kommentera gärna så jag vet vad ni tycker om den.
Live life for the moment because everything else is uncertain! - Louis Tomlinson
